Filadelfia del 3 – Ledarskap, makt och förändring

Detta är tredje inlägget i en serie om Filadelfia. Tidigare inlägg kan läsas här och här.

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg att detta inte är något unikt för Filadelfia utan tvärt om vanligt inom pingst. Korrerkt! Tyvärr är det sant och kanske just därför ännu viktigare att vi pratar om det. Jag tror också att det finns en skillnad i just detta fall och det är det som det här inlägget bland annat handlar om. Först vill jag dock säga några saker om Niklas Piensoho.

Jag tycker om Niklas. Jag är oerhört tacksam och glad för de två åren då jag fick arbeta med honom. Han är ännu idag en förebild på många områden och jag lider med honom när folk försöker hänga ut honom och kritiserar honom utan någon vettig anledning. Jag tänker t.ex. på den ”debatt” som blossade upp i slutet av sommaren där Niklas predikan från Nyhem (2 månader tidigare!) ryktes ur sitt sammanhang och kritiserades. Jag tycker predikan var bra och har inga problem alls med det Niklas sa, tvärtom gillade jag den! Jag tycker också att det nya dopförslaget är bra (eller åtminstone ett steg i rätt riktning). Redan 2007 pratade jag med Niklas om dopfrågan och jag hade gärna sett att han drivit frågan då men Niklas ville inte göra det av förklarliga skäl. Det är sant att frågan kommit upp i flera av enheterna inom Filadelfia de senaste åren och jag tror på Niklas när han säger att det inte är på hans initiativ som frågan drivits. Hade Niklas själv drivit frågan hade förslaget mycket väl kunnat ligga närmare Peter Halldorfs och Sten-Gunnar Hedins linjer vilket jag hade sett som än mer positivt. Jag skriver allt detta för att jag inte kommer tillåta att mina inlägg om Filadelfia används av de kritiker som menar att Filadelfia och andra kristna som inte lever kvar i 50-talet är anledningen till att vi inte har väckelse i Sverige idag. (Jag måste skriva mer om detta absurda resonemang någon gång!)

Däremot ser jag tre varningssignaler, eller oroliga tendenser om det låter bättre, när det gäller Niklas ledarroll/position i Filadelfia.

  1. Den första rör hans påverkan på människor runt omkring sig. Denna har jag som jag tidigare nämnt upplevt själv och det är mycket som är positivt med att få arbeta tillsammans med en stark, karismatisk och duktig ledare. Faran är om dennes påverkan leder till punkt 2 eller 3 (se nedan). Innan de punkterna vill jag ta ett exempel på hur starkt en karismatisk person som Niklas kan påverka sin omgivning. Exemplet är Daniel Grahn, tidigare chefredaktör för tidningen Dagen med lång erfarenhet av att arbeta med ledarskap genom Willow Creek Sverige och hans arbete med Global Leadership Summit. Att Daniel är fascinerad av Niklas och vad som händer i Filadelfia går att läsa härhär och här för att ta några exempel. Jag upplevde själv detta på nära håll när jag deltog i min första predikantvecka 2007 (och fann denna serie mycket passande). En av sessionerna i konferensen bestod av ett panelsamtal om ”vägen vidare” eller ”framtidens församling” (det är alltid ungefär samma namn på den här typen av sessioner). Samtalsledare var Daniel Grahn och deltagare var förutom Niklas Piensoho ett par som jag inte minns vad de hette eller var de kom ifrån och kanske någon mer. Att jag tyvärr inte minns några detaljer om övriga deltagare eller ens hur många de var förklaras av hur panelsamtalet kom att utvecklas. Niklas skulle bidra med reflektioner och erfarenheter från hans första år som föreståndare i Filadelfia medan paret som genomfört en omstart i en mindre församling eller något liknande skulle dela sina erfarenheter från det. Samtalet blev i mina ögon pinsamt, Daniel ställde i princip bara frågor till Niklas och var helt uppslukad av vad Niklas gjorde i Filadelfia. Jag tror till och med att Niklas själv tyckte det blev lite pinsamt. Att 75-80 % (min uppskattning) av deltagarna på predikantveckan dessutom knappt kunde relatera till Filadelfias situation i egenskap av svensk ”megakyrka” utan snarare hade mycket mer gemensamt med paret som arbetat med omstarten gjorde så klart inte saken bättre.
    Varför skriver jag detta och hur är det en varningssignal? Jo därför att en karismatisk, stark och inspirerande ledare kan få i princip vem som helst runt omkring sig att uppslukas av ledaren själv och dennes projekt. Till den grad att personen glömmer att hålla distans och våga ifrågasätta saker. Detta kan hända även den bäste som Daniel Grahn, en oerhört kompetent och uppskattad ledare som dessutom arbetat många år som ifrågasättande journalist och chefredaktör på tidningen Dagen.
  2. Tre av Niklas närmaste arbetare i Filadelfia Rörstrand är unga män med i snitt 1-2 tidigare församlingstjänster som ungdomsledare. Dessa har dessutom Niklas själv som förebild. Två av dem har också vuxit upp med Niklas som pastor och föreståndare. Är detta nödvändigtvis ett problem? Det behöver inte vara det men det ska sägas att krävs rätt mycket av en person för att våga ifrågasätta Niklas. Speciellt om man arbetar nära honom och vill bli som honom. Då vill man inte komma på fel fot med honom  i onödan. Fråga själv någon av de anställda i Filadelfia när de senast ifrågasatte Niklas (och då menar jag inte i frågor som vilka sånger som ska sjungas på söndagens gudstjänst).
  3. Av de pastorer som arbetat i Filadelfia och ifrågasatt Niklas så har många av dem fått sluta eller själva lämnat för att de inte orkat/velat vara kvar. En av dessa var min gamla kollega som var föreståndare i Grindtorpskyrkan när jag jobbade där. Efter sin tjänst i Täby började hen arbeta i Filadelfia direkt med Niklas men efter drygt 2 år fick hen sluta hastigt under väldigt oklara omständigheter. Jag nämner inga namn och skriver inte mer än så. De jag tänker på som slutat på ett eller annat sätt är dock fler än detta specifika exempel även om de andra, som tur är, inte slutade under riktigt lika spektakulära omständigheter.

Att begränsat utrymme för ifrågasättande är problematiskt ser jag som en självklarhet. Jag håller med om att det tyvärr är alltför vanligt inom svenska pingstkyrkor och just därför måste vi prata om det. Det är speciellt annorlunda i fallet med Filadelfia eftersom det är Sveriges största församling och en församling som många ser upp till. Därför är det extra viktigt att lyfta dessa frågor. Det är också speciellt eftersom Niklas är en bra ledare. I ärlighetens namn så kan många karismatiska ledare inom pingst avfärdas rätt enkelt. Så är inte fallet med Niklas och det är nog därför jag tycker det är extra viktigt att lyfta dessa frågor. En bra stark och karismatisk ledare löper inte mindre risk att hamna fel bara för att den är bra.

Min analys är att situationen i Filadelfia också är resultatet av en samfundskrock, eller kanske snarare en krock mellan olika tänk kring ledarskap i olika samfund/kyrkor. Niklas första år blev inte alls som han förväntat sig, dels var tjänsten inte utformad på det sätt han trott, dels hade det visat sig att Filadelfia hade stora ekonomiska problem och han fick bara några månader efter att han tillträtt säga upp ett antal personer.

En del i att omställningen mellan Fiskebäcks Missionskyrka (där Niklas var föreståndare fram till 2006) och föreståndarrollen i Filadelfia blev stor har att göra med de strukturella skillnader som finns mellan Pingst- och Missionskyrkor. Det råder också stor skillnad mellan pastorns roll i de båda samfunden.

  • I Missionskyrkan/Equmeniakyrkan är pastorns uppgift att ha det andliga ansvaret för församlingen. Församlingen styrs av församlingens styrelse där föreståndaren ofta bara är adjungerad.
  • I Pingstkyrkan är pastorns uppgift att vara hela församlingens ledare och inte bara ha det andliga ansvaret för församlingen utan också fungera som arbetsledare och i vissa fall även som styrelseordförande. Församlingen har både församlingstjänare (eller äldste) som arbetar tillsammans med styrelsen (och ofta också utgör delar av den).

Daniel Grahn citerar i en artikel konsulten Alexander Todoran (som skrivit en bok om Filadelfia tillsammans med Niklas) följande angående Niklas ledarskapssituation:

Ledarskapet inom församlingen är svagt på så sätt att hela ansvaret för verksamheten axlas av en enda person. Niklas Piensoho är både VD, andlig ledare och utförare i ett. Det är ett väldigt centraliserat ledarskap.

Jag skriver det igen: Det är ett väldigt centraliserat ledarskap.

Jag har själv hört Niklas vid ett flertal tillfällen berätta om hur han på varje styrelsemöte i Missionskyrkan ”utkämpade mindre världskrig” där han slogs för att det viktigaste för kyrkan var att vinna nya människor för Jesus. När Niklas sa samma sak på styrelse- och församlingstjänarmöten i Filadelfia sa alla Amen! Niklas gavs i Filadelfia ett mandat och utrymme på ett sätt som han inte haft tidigare. Ingen (eller ytterst få) i ledningen ifrågasatte honom och han började ta sats framåt.

Detta visar på vad omställning från Missionskyrkan till Pingst innebar för Niklas. Jag tror personligen att en ledare som Niklas mår bra av att behöva kämpa. Att en stark ledare mår bra av vissa tyglar och att slippa bära allt ansvar själv. I Filadelfia har Niklas fått allt ansvar och i väldigt stor utsträckning fria tyglar. Faktum är att det är ganska tacksamt att stå bredvid Niklas i nuvarande ledningsposition. Det är lätt att stötta Niklas, det finns stort utrymme för förändring och att prova och driva igenom nya idéer. Som de skriver i boken jag nämnde nyss så är ju Filadelfia i kris och någonting behöver göras. Om detta projekt skulle misslyckas så tror jag dock tyvärr att det blir föreståndaren som får ta smällen. Om Filadelfia fortfarande minskar år 2020 så är det förmodligen inte styrelsen och församlingstjänarna som avgår eller bytts ut. Det är Niklas.

Jag vågar inte påstå att det rakt av finns ett samband mellan skillnaderna i lederskapsstrukturer mellan Pingst- och Missionskyrkan och det faktum att Fiskebäcks Missionskyrka under Niklas ledningen växte och att Filadelfia just nu inte gör det. Det beror självklart på många fler faktorer än så. Samtidigt är jag inte heller beredd att helt avfärda tanken på att det skulle kunna finnas ett visst samband.

Filadelfia del 2 – Min relation till Filadelfia

Detta är andra delen i min serie om min syn på vad som hänt i Filadelfia de senaste 6 åren. Mitt första inlägg berörde framförallt Dagens artikel om Täbyförsamling som lämnar Filadelfia och kan läsas här. Del 3 kan läsas här.

Min egen historia börjar när jag blev medlem i Grindtorpskyrkan i Täby hösten 1999. I praktiken blev jag därmed också medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm eftersom Grindtorpskyrkan, likt alla andra så kallade utposter/enheter till Filadelfia egentligen var en del av samma juridiska person. Som 13-åring kunde jag inte brytt mig mindre om detta då det var i Täby jag var med. Inte mina föräldrar heller för den delen De började gå till Grindtorpskyrkan 1998 efter att ha bott i Täby i 10 år. Tidigare hade familjen varit aktiv i Elimkyrkan i Stockholm och den enda anledningen till att börja gå i Täby var den geografiska närheten. Om mina föräldrar hade velat vara med i en församling i stan hade de varit kvar i Elimkyrkan. Själv hade jag på den här tiden ingen relation alls till församlingen i Rörstrand eller dess pastorer.

Under tonåren kom jag i kontakt med ”Filla” i Rörstrand, vi åkte på gemensamma läger ibland och besökte större samlingar inne i stan. Jag och flera av mina vänner i Grindtorpskyrkan upplevde att det fanns lite av ett lillebrorskomplex gentemot Filla. Personligen upplevde jag att det inte alltid var särskilt lätt att få kontakt med ungdomarna i Filadelfia. De utgjorde en egen intern grupp. Alla uppfattade det dock inte så. Det fanns t.ex. ungdomar i Grindtorpskyrkan som bara var aktiva i Filadelfia Rörstrands ungdomsarbete och inte alls i Täby samtidigt som andra var aktiva i både ock. Detta mönster fanns också bland de andra enheterna och är inte på något sätt konstigt. Snarare är det precis samma fenomen som finns inom hela frikyrkligheten. Unga människor rör sig i första hand i sammanhang där de trivs och hittar vänner. Interna grupper bildas och andra får svårt att komma in i dem. Att ungdomar från små enheter inom Filadelfia åkte följde med på Filadelfia Rörstrands läger (på denna tid var det oftast nämligen Filadelfia Rörstrands läger var bara naturligt. Precis som mindre församlingar gör överallt, istället för att anordna läger för fyra ungdomar åkte man med en annan kyrka.

När jag gick på högstadiet arrangerades det gemensamma skidläger till Kittelfjäll mellan Filadelfia Rörstrand och några av enheterna (detta var nästan 10 år innan projektet Veckanio startades). Jag åkte själv på flera av dessa läger och har med mig positiva upplevelser därifrån. Det var ett försök till aktivt samarbete mellan enheterna inom Filadelfia Stockholm med ett positivt resultat även om det inte blev mycket mer än så.

2006 började Niklas Piensoho som föreståndare i Filadelfia. Att Niklas kallades var resultatet av en lång process som jag själv följde med stort intresse. Jag tyckte det var spännande att de(/vi?) vågade kalla en pastor som inte var från Pingst. En del inom Filadelfia var dock lite oroliga just på grund av detta. Läsåret 2006-2007 gick jag själv på CredoAkademin i Stockholm. I min klass fanns också medlemmar från Filadelfia, både från Rörstrand och från andra enheter. Även där rådde från början vissa delade meningar och det var väldigt intressant att följa Niklas första år från olika perspektiv. Efter året på CredoAkademin började jag arbeta i Grindtorpskyrkan som ungdomsledare där jag blev kvar i två år. Under dessa år fick jag på nära håll följa utvecklingen i hela Filadelfia Stockholm och arbeta tillsammans med fantastiska människor. Jag vill verkligen understryka detta då jag är väldigt tacksam för den tiden. Mer om detta i mitt nästa inlägg.

Niklas konstaterade rätt snart att organisationen med enheter fungerade dåligt. Ledningen för storförsamlingen bestämde därför att något måste förändras annars var det lika bra att lägga ner samarbetet och låta alla satsa var för sig. Denna förändring har i ganska stor utsträckning gått ut på att knyta enheterna närmare till varandra och till Rörstrand. Samordnande av gudstjänster för att öka produktionen och kvalitén på gudstjänsterna samt underlätta för mindre enheter. Det skapades regioner för att effektivisera organisationen och vissa mindre enheter slogs ihop med större. Typisk effektivisering som sker inom de flesta större företag nu för tiden.

När jag slutade arbeta som ungdomsledare i Täby flyttade jag in till Stockholm och började studera på THS. Jag började gå till Filadelfia Rörstrand men upplevde det fortfarande svårt att bli en del av församlingen trots att jag vid det här laget kände många i församlingen, både anställda och medlemmar. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om denna upplevelse samtidigt som jag också vet många exempel på människor som kommit in väldigt snabbt. Vi är alla olika och det är en del av tanken med församlingen. Som många andra före detta ungdomsledare var jag denna höst inte särskilt intresserad av att engagera mig överdrivet. Jag ville ha en paus från ansvar och istället landa i mina studier och min nya livssituation. Dock tänkte jag att en hemgrupp skulle kunna vara en bra grej att vara med i. En söndag efter gudstjänsten gick jag därför fram till mingelbordet och anmälde mitt intresse. Givetvis ville de veta lite mer om vem jag var och vad jag gjorde. Efter att jag berättat att jag läste teologi så fick jag direkt frågan om jag ville bli ledare för en grupp då de var i stort behov av nya ledare. Jag tackade vänligt men bestämt nej, förklarade hur jag kände och sa att det kanske kunde vara aktuellt till våren eller nästa höst. Nästa vecka blev jag uppringd och fick frågan om jag kunde tänka mig att leda en grupp tillsammans med en annan person. Alltså inte vara ansvarig. Jag deltog i en hemgruppssamling men drog mig sedan tillbaka.

På våren var jag med på Filadelfias administrationsmöte. Detta är i teorin det högst beslutande organet i församlingen. Årsmötet för hela storförsamlingen då alla medlemmar runt om i Stockholm får komma och rösta. I praktiken är det vad det låter som, ett administrativt möte där saker och ting ska klubbas igenom, helst utan krångel. Vid just detta möte (april 2011) skulle ett förslag om ändring av stadgar upp. Detta mötte dock motstånd. Framförallt för att ledningen ville göra det möjligt för icke medlemmar i församlingen att kunna bli medlemmar i styrelsen. T.ex. styrelseproffs, konsulter etc. Det var många som tyckte detta var en dålig idé och protesterade mot förslaget. En annan del av förslaget var att det skulle bli lättare att ändra stadgar. Det skulle enligt förslaget räcka med två veckor mellan mötena om jag inte minns fel. Dessutom ville ledningen att detta administrationsmöte (årsmöte) skulle göra ett undantag och godkänna de nya stadgarna direkt utan att behöva ha ett bekräftande möte minst en månad senare vilket krävdes enligt dåvarande stadgar. Fråga mig inte ens hur detta skulle vara möjligt rent demokratiskt för det går inte. Någon lyckades uppmärksamma ledningen på detta och drog tillbaka det ”förslaget”. När det till slut skulle röstas om det nya stadgeförslaget så hade det naturliga (läs demokratiska) varit att ställa upp de olika förslagen gentemot varandra och sedan rösta om dem. T.ex.:

  • Nytt stadgeförslag A – stadgar enligt bifogat förslag
  • Nytt stadgeförslag B – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1
  • Nytt stadgeförslag C – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 2
  • Nytt stadgeförslag D – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1 och 2

Och så vidare. Detta för att tydliggöra för alla närvarande exakt vad det var man röstade om och vilka alternativ som fanns. Istället gjorde man inte detta utan efter att folk fått komma med sina invändningar så försökte de rösta igenom de nya förslaget oförändrat. (All information under denna del av mötet skedde också 100% muntligt.) När det ursprungliga förslaget inte fick tillräckligt många röster för att gå igenom så improviserades det en ny omröstning med samma stadgeförslag minus en punkt. Hur övriga invändningar skulle hanteras nämndes inte. Jag uppmärksammade därför mötets ordförande om detta var väldigt förvirrande och att de inte borde göra så här. Jag gick fysiskt tvärs över lokalen fram till ordföranden och sa detta. Svaret jag fick var ”Nej men jag tror det räcker med den här ändringen”. Intressant nog fick han rätt och förslaget gick igenom med knapp majoritet. Dock visade det sig när jag pratade med folk efteråt att väldigt många inte förstått att vi röstat om det slutgiltiga förslaget utan trott att vi bara tog ställning till den första invändningen.

Till historien hör att detta stadgeförslag aldrig kom upp till omröstning igen. Varför vet jag inte men det blev inget extra administrationsmöte en månad senare som planerat och under 2010 skrotades förslaget till förmån för ett helt nytt stadgeförslag. Dock berättar jag inte detta för att diskutera stadgeförslag utan för att lyfta fram ämnen som församling, ledarskap och demokrati. För att ge exempel på de krockar som kan uppstå när församlingstänk krockar med företagstänk. Det sägs ibland lite skämtsamt att pingstvänner inte röstar i församlingsmöten utan med plånboken. Någon form av sanning ligger det i detta. Inte nödvändigtvis att pingstvänner automatisk slutar ge pengar till församlingen när de inte gillar något utan snarare att ovanstående scenario förmodligen aldrig hade förekommit i en kyrka ansluten till t.ex. EFK eller EK.

Jag lämnade Filadelfia under 2010. Den primära anledningen var att jag ansökte om att bli och blev antagen som pastorskandidat i Missionskyrkan och det blev då naturligt för mig gå med i en Missionskyrka. Dock hade jag med stor sannolikhet ändå inte fortsatt som aktiv i Filadelfiakyrkan på grund av det jag berättat i detta inlägg. Framförallt ledningens bristande kunskap om och respekt för demokrati som en viktig del av församlingstanken.

När jag jobbade i Filadelfia hade vi en utbildning med Runar Eldebo, känd pastor och företagskonsult som själv låtit sig inspireras mycket av amerikanskt företagstänk och ledarskap. Jag tycker om Runar och ser upp till honom i många avseenden. En sak han sa på den utbildningen var:

Skillnanden mellan ett företag och en församling är att företaget är en organisation och församlingen en organism. En församling får aldrig behandlas som en organisation.

Ibland tror jag att Filadelfia börjat behandlas mer som en organisation än som en organism.

Filadelfia del 1 – Artikeln i Dagen och Grindtorpskyrkans process mot bildande av egen församling

Detta är första inlägget i en serie. Del 2 kan läsas här och del 3 här.

Efter Dagens artikel om att Täbyförsamling lämnar Filadelfia Stockholm tar jag bladet från munnen och startar en serie här på bloggen om Filadelfia och utvecklingen de senaste 6 åren. Denna första del kommenterar i huvudsak artikeln och ger ytterligare perspektiv på Grindtorpskyrkans process mot bildande av egen församling. Den andra delen handlar om min egen relation till Filadelfia och sen blir det nog ytterligare några uppföljande inlägg om Filadelfias vision 2020, teologi, ledarskap, makt, demokrati och sånt.

För transparens vill jag informera om att jag var medlem i Grindtorpskyrkan/Filadelfiaförsamlingen Stockholm 1999-2010. Jag var dessutom anställd i Grindtorpskyrkan/Filadelfiaförsamlingen Stockholm mellan 2007-2009. Då arbetade jag både tillsammans med/under det lokala ledarskapet i Grindtorpskyrkan samtidigt som jag var underordnad ledarskapet i Filadelfia/Niklas Piensoho. Jag vill i inledningen av denna bloggserie betona att jag tycker om Niklas. Han är en otroligt duktig predikant, ledare och förebild på många sätt. Detta tror jag att jag delar med alla som arbetar med eller har arbetat med Niklas. Jag har i flera år tänkt att jag borde kontakta Niklas direkt och prata om situationen i Filadelfia för att lyfta mina funderingar men också ge honom möjlighet att direkt ge sin syn på saken. Av olika anledningar har jag inte gjort detta vilket kanske är synd. Jag vet dock av erfarenhet att Niklas är otroligt upptagen och jobbar sjukt mycket. Han är helt enkelt ganska svår att få tag på och jag vet att han har mycket viktiga saker för sig. Därför har jag trott att sannolikheten att han skulle ta tid att träffa mig varit ganska liten. Om Niklas (eller för den delen Kent Eriksson) skulle läsa detta så träffas jag gärna om ni skulle vilja det.

I artikeln som Dagen publicerat återges på ett ganska sakligt sätt vad som hänt. En längre process har föregått beslutet att bilda egen församling där församlingen på ett demokratiskt församlingsmöte i september röstade om att bilda egen församling där 80% röstade JA. Dagen skriver vidare och citerar Niklas:

Filadelfias ledning ställer sig dock tveksam till processen som föregått beslutet. …

– Jag har förståelse för deras önskan att bilda egen församling. Det som bekymrar oss är att i processen har bägge pastorerna valt att lämna gruppen. Vi ser en delad församlingsgrupp och det har skapat en olycklig situation, säger Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia Stockholm.

Han betonar att så sent som för ett år sedan var röstetalen annorlunda, med en knapp majoritet som då ville fortsätta att tillhöra Filadelfia. Tidigare har bland annat Skärgårdskyrkan på Värmdö bildat egen församling, men enligt Piensoho skedde detta efter att hela församlingen enats om ett sådant beslut.

– I Täby är det mer delat och många har uttryckt att man känt en stark trygghet i kopplingen till Filadelfia. Det gör att vi måste få prata igenom detta innan vi fattar några beslut om att exempelvis lämna ifrån oss byggnaden, säger Niklas Piensoho.

Jag skulle här vilja presentera hur processen har sett ut med rösttal från diverse församlingsmöten svart på vitt.

Första gången frågan kom till röstning var på ett årsmöte 1997. Då blev resultatet följande:

  • JA till egen församling – 50% – 41 röster
  • NEJ till egen församling – 50% – 41 röster
  • BLANKA – 0 röster
  • Totalt antal röstande – 82 röster

I slutet av 00-talet påbörjades en process där man skulle ta fram nya stadgar för Filadelfia Stockholm. Ett förslag arbetades fram under flera års tid och processades i de olika enheterna. Detta förslag gick bland annat ut på att erbjuda de olika enheterna inom Filadelfia Stockholm att bilda egen juridisk person för att på så vis bli mer självständiga samtidigt som enheterna fortfarande kunde vara en del av Filadelfia. En praktiskt smart lösning som genomfördes i Södertörnskyrkan (tidigare Huddinge Pingstkyrka) när de byggde ny kyrka. De fick bilda egen person 2008 och gjorde också det. Jag betonar fick för det var just det som Grindtorpskyrkan ville göra hösten 2011 när denna fråga bearbetats under ett antal samtalskvällar men sedan inte fick. På dessa samtalskvällar rådde konsensus kring att detta var den väg församlingen ville gå. I januari 2012, några veckor innan årsmötet då detta skulle upp till omröstning meddelade ledningen i Filadelfia att detta inte längre är en möjlig väg. Istället fanns två nya alternativ:

  1. Att bli en starkare och tydligare del av Filadelfia och inte bilda egen juridisk person. Detta skulle i praktiken innebära att en stor del av makten flyttades in till Filadelfia centralt. Gudstjänstplanering och predikoteman skulle bestämmas inne i stan, lokal styrelse skulle inte behövas, inköp för över 5000kr skulle behöva godkännas inne i stan bara för att nämna några exempel.
  2. Att bli helt självständiga och inte ha något med Filadelfia att göra längre.

Denna vändning skapade stor förvirring i församlingen då det beslut församlingen var överens om inte längre var aktuellt. Niklas närvarade själv på detta årsmöte och talade varmt för fördelarna med att vara en del av Filadelfia. Till slut var det dags för omröstning och beslut. En intressant detalj här är medlemsstrukturen i Filadelfia Stockholm. Eftersom alla tusentals medlemmar runt om Storstockholm är medlemmar i samma förening skulle i teorin 100 personer från Täby kunna åka till Ekerö och rösta igenom i princip vad som helst på deras årsmöte. Givetvis har detta aldrig varit något problem tidigare därför användes inte röstlängd. Niklas tyckte det var självklart att han som medlem i Filadelfia Stockholm också skulle rösta i denna lokala omröstning där enheten Grindtorpskyrkan skulle besluta sitt eventuella medlemsskap i Filadelfia Stockholm. Så denna omröstning som Niklas själv hänvisar till ”så sent som för ett år sedan var röstetalen annorlunda” deltog han själv i omröstningen. Omröstningen ägde för övrigt rum den 11 februari 2012, alltså drygt 1 år och 9 månader sedan. Sedan dess har församlingen röstat om samma fråga igen. Två gånger. Hur som helst, här är resultatet av omröstningen:

  • JA till egen församling – 42% – 24 röster
  • NEJ till egen församling – 58% – 33 röster
  • BLANKA – 13 röster
  • Totalt antal röstande – 70 röster

Blanka rösterna är här inte inräknade i procentsatsen. Räknas de in blir den reella procentsatsen 34% JA och 47% NEJ. Alltså inte ens enkel majoritet åt något håll. I vanliga demokratiska processor borde detta tyda på att församlingen inte var redo för beslut men av någon anledning var det viktigt att inte dra ut på beslutet för Filadelfia Stockholm.

Diskussionerna vid årsmötet 2012 medförde osäkerhet och minskat engagemang inom flera områden i församlingen. Mot bakgrund av de reaktioner församlingsledningen fick  beslutade de att ta upp frågan igen. Detta gjordes under hösten 2012 genom att fråga församlingen i en enkät hur de såg på situationen och frågan om att bilda egen församling. Enkäten visade att nästan 2/3 önskade att bilda en egen församling (55 av 83). Redan vid enkäten ansåg man att det vid beslut skulle krävas kvalificerad majoritet (67%) på grund av beslutets omfattning. Församlingsledningen beslutade att på nytt ta upp frågan på årsmötet den 16 februari 2013. Då blev resultatet följande:

  • JA till egen församling – 72,9% – 86 röster
  • NEJ till egen församling – 27,1% – 32 röster
  • BLANKA – 2 röster
  • Totalt antal röstande – 120 röster

En intressant trend genom hela denna process, förutom det uppenbara att antalet JA-röster ökat samtidigt som NEJ-rösterna minskat, är att totalt antalet röster ökat samtidigt som antalet BLANKA röster minskat. Efter detta årsmöte påbörjades arbetet med att förbereda för bildande av egen församling. En grupp tillsattes för att formulera stadgar osv. Den 15 september 2013 togs sedan frågan upp igen på ett församlingsmöte:

  • JA till egen församling – 80,2% – 105 röster
  • NEJ till egen församling – 19,8% – 26 röster
  • BLANKA – 4 röster
  • Totalt antal röstande – 135 röster

Själv har jag inte varit aktiv i denna process och jag har inte röstat i någon av dessa omröstningar då jag inte varit medlem i församlingen under denna tid.

Men jag är inte tveksam till processen som föregått beslutet.

Det är tråkigt för alla inblandade att de båda pastorerna valt att lämna gruppen som Niklas uttrycker det. Tanken från församlingens sida var att erbjuda dem båda tjänst i den nya församlingen men föreståndaren sa upp sig redan ett par dagar efter beslutet i september och jag vet inte exakt hur det gick till med den andra pastorn. Det är uppenbart att de har varit en svår situation där församlingen går mot att bilda egen församling och de anställda hellre vill vara kvar i gemenskapen i Filadelfia Stockholm. Jag skriver inte mer om detta nu men konstaterar ändå att de båda pastorerna lämnade efter beslutet tagits. Jag vet inte hur delad församlingsgruppen är men har svårt att tro att alla de 26 som röstade NEJ i september hellre vill vara kvar i en egen FiladelfiaTäby-enhet på 26 personer än att vara med den fristående Grindtorpskyrkan. Visst är gruppen delad, men det är inte direkt 50/50-delning vi pratar om.

Till sist tycker jag det finns något att säga om problematiken kring ägande och givande. För det är nämligen inte så komplicerat. Här kommer några exempel:

  • Om en lokal enhet som Grindtorpskyrkan vill bygga en egen kyrkolokal så får man själva samla in pengar och betala för den. Ägare blir dock Filadelfia Stockholm (detta är den juridiska personen som omfattar HELA Filadelfia och är inte synonymt med Rörstrand.)
  • Om en lokal som gemensamt ägs av storförsamlingen Filadelfia Stockholm säljs (t.ex. Rosstorps äldreboende) så kan majoriteten av de 10 miljoner som affären genererade gå till renovering av den gemensamma lokalen vid Rörstrand.
  • Om en lokal enhet vill/behöver renovera sin lokala fastigheten så är det bäst om de själva samlar in de pengarna.

Slutsatsen är att det juridiska ägandet alltid varit en formalitet och ingenting annat i praktiken. Hela denna struktur är en kvarleva av Lewi Pethrus tanke om att det bara skulle finnas en pingstförsamling i varje stad.

Men Niklas har en poäng  när han i slutet av artikeln säger

Om vi resonerade på det sättet skulle den som gett mest i kollekten ha mest att säga till om och så fungerar det ju inte

Nej för om de som gett mest i kollekten skulle bestämma över fastigheterna skulle församlingen i Rörstrand ha avsevärt mycket mindre att säga till om. Enheterna runt om Stockholm ger nämligen i snitt mer än medlemmarna i Rörstrand…

En ny syndakatalog?

Igår skrev jag följande på twitter och facebook:

Lanserar härmed den nya #syndakatalogen:
– köra bil
– äta kött
– köpa nya kläder
– äta oekologisk eller orättvis mat
– ha flashiga & konsumerande gudstjänster

Reaktionerna var blandade och jag tänkte därför försöka förklara i det här inlägget hur jag tänker och varför jag gjorde det. Dock vill jag redan nu erkänna att just lansering var ett onödigt provocerande ord. Det samtalet jag egentligen ville ha igång rör snarare frågan om helgelse och efterföljelse och inte huruvida det faktiskt finns en ny syndakatalog. Detta inlägg speglar av förklarliga skäl framförallt min syn på både ämnet och diskussionen på twitter så läs gärna kommentarer och vad andra skriver om detta också för att få en mer rättvis bild.

Själva listan är inte hämtad från ett specifikt sammanhang som gått ut med att ”detta är den syndakatalog vi använder oss av”. Givetvis finns det inget sådant sammanhang.

Vad är en syndakatalog?

Jag är inte ute efter att försvara syndakatalogen eller det sätt som man använde den på förr men själva fenomenet att man sätter upp etiska ideal och mål för oss som kristna är egentligen inget konstigt. Micael Grenholm har skrivit ett intressant inlägg om detta. Sedan kan man givetvis diskutera hur man gör det, vilka som får vara med och bestämma vilka ideal man ska försöka leva efter osv men själva principen att ha det är inte konstigt. Det som blir konstigt är dock hur man sedan använder detta och det var det som gick så fel med syndakatalogen. Att man uteslöt folk och frös ut människor etc. Även om tanken med detta var att personen i slutändan skulle bli räddad och man hänvisade till Bibeln (1 kor 5:1-5) så var det inte bra.

Vår tids kristna dygder

De ganska lösryckta och vitt skilda sakerna som jag slängde in på listan är saker som jag menar allt mer håller på att bli allmänna kristna dygder. Detta är bra då det är sådant som många av oss bortsett från och behöver reflektera över och fråga oss själva hur vi egentligen lever och vilka konsekvenser det får för våra och andras liv. Samtidigt finns det per definition alltid en spänning i radikalitet och radikal efterföljelse och gränsen är alltid hårfin mellan att gå före och inspirera andra och att provocera och skrämma bort. @ulftomas uttryckte oro över att pratet om en ny lista inte leder till något gott och snarare skrämmer bort och river upp gamla sår från hur syndakatalogen påverkat människor. Detta är en viktig och bra poäng! Jag tror inte att det är någon som vill ha en syndakatalog på det sättet som det fanns förr och det är idag inte heller någon som blir utesluten för att man t.ex. kör bil.

Dock är det ett faktum att det finns folk som har svårt för de nya dygderna och inte vet hur de ska förhålla sig till dem. Jag tror att @ulftomas har rätt när han menar att detta beror på att man blir utmanad av efterföljelsen vilket är viktigt för den andliga utvecklingen. Dock är jag övertygad om att detta inte gäller alla. Eftersom flera bett om exempel så ska jag försöka ta ett exempel, med risk för att samtalet kommer spåra ur och bara handla om det…

När jag för över 10 år sedan som 16-åring åkte på Frizon för första gången var det lite av frikyrkoMecka. Nästan alla som var där var mainstream-kristna och såg likadana ut. Samtidigt var vi många som inte kände oss bekväma i detta. Många ser förmodligen Frizon på exakt samma sätt idag men jag vill ändå hävda att det var värre förr. Antalet kristna emo-tonåringar gick förmodligen att räkna på en hand. Sedan dess har Frizon utvecklats i en positiv riktning på många sätt. Festivalen har breddats på flera områden och betoningen flyttats. Idag vill jag hävda att det är det alternativa som är normen (precis som i samhället i övrigt). Det som jag dock också möter är ungdomar som inte längre känner sig hemma på Frizon. De kan inte alltid relatera till allt det som finns på Frizon och känner att sig utanför om de inte köper kläder på second-hand, drömmer om ett stort långt skägg och att bo i kollektiv. Givetvis handlar detta i många fall om att de blir utmanade och deras livsstil ifrågasätts men inte alltid. Och oavsett om de blir utmanade eller på riktigt upplever ett utanförskap så är det ett problem om de slutar komma dit. (I samtal med ungdomar  är detta också den  vanligaste anledningen jag mött till att man slutat åka på Frizon.) Det är just när detta sker med unga människor som jag tycker det blir fel. Unga människor som inte är särskilt mogna, varken andligt eller ”värdsligt”.

Om de slutar komma dit så har vi förlorat en möjlig kanal för påverkan. På samma sätt möter jag framförallt unga människor som inte känner sig hemma i en del sammanhang för man upplever att man inte är tillräckligt radikal och därmed inte välkommen. Detta menar jag är ett problem. Oavsett om man kallar det syndakatalog eller något annat så behöver vi tillsammans hitta en väg för en radikal efterföljelse som inspirerar och inte exkluderar. Givetvis är det inte någon som medvetet försöker vara exkluderande men om det upplevs så är det åtminstone värt att prata om. Jesus var ju otroligt radikal och extremt helig men lyckades ändå inspirera människor (givetvis fanns det dem som blev utmanade men inte exkluderade. De gånger Jesus röt ifrån handlar det i princip alltid om direkta konfrontationer.).

Slutsats

Jag vill inte skapa en ny syndakatalog. Jag är för vegetarianism, minskad konsumtion, minskad miljöpåverkan, fairtrade och ekologiska produkter etc. Dock är det att föredra om motivationen inte är grupptryck utan en ärlig längtan efter att se Guds rike bryta fram bland våra medmänniskor. Jag är också för att man i alla sammanhang ska vara välkommen oavsett hur långt man kommit på sin andliga resa och jag menar att om en del människor upplever att det inte är så så är det värt att samtala om. Att min tweet delats 8ggr tyder åtminstone på att det finns andra som tycker ämnet är relevant att ta upp.

PS Not till alla oss som diskuterar på Twitter, tänk om vi alltid kunde utgå från att den vi diskuterar med vill väl i stället för att tänka det värsta om den.

Examensarbete

Borde lagt ut detta för länge sedan men här kommer mitt examensarbete i historisk teologi: Yttre kyla och inre glöd – Pietismen bland Karl XII:s Karoliner i Sibirien 1709-1722.

Yttre kyla och inre glöd

Sammandrag

I denna uppsats studeras den pietistiska väckelsen bland krigsfångar från Karl XII:s armé i Sibirien under åren 1709-1722. Undersökningen har gjorts i form av ett historiskt studium av både tidigare publicerat och i Sverige opublicerat material. Studien har visat att orsakerna till väckelsens framväxt framförallt var den karolinska fromheten som fångarna bar med sig in i fångenskapen kombinerat med påverkan från den sociala situation som fångarna befann sig i, framförallt under fälttåget före fångenskapen. Studien har dessutom visat att väckelsens spiritualitet kan karakteriseras som hallepietism genom dess betonande av omvändelsen, kampen mot synden och bedrivande av konventikelverksamhet kombinerat med socialt engagemang för utbildning genom drivandet av en skola som i praktiken kom att fungera som ett barnhem. Den pietistiska spiritualiteten bar på stora likheter med den samtida lutherska ortodoxins spiritualitet.Gemensamt för de båda var bibelläsningen, synen på gudomlig vedergällning och tron på nåden allena. Skillnaderna bestod främst i synen på läran och dess funktion samt synen på det individuella kontra det kollektiva i tron. Den sibiriska pietismen saknade vissa av de separatistiska drag som senare kommit att bli typiska för pietismen. Detta gjorde att svenska lutherska ledare under fångenskapen lät pietisterna utöva sin tro så länge denna inte konkurrerade med eller gick emot den lutherska tron.

Nyckelord: väckelse, pietism, spiritualitet, 1700-tal, fångenskap, Sibirien, luthersk ortodoxi.

English title: Freezing outside and fire inside – Pietism among the army of Charles XII in Siberia 1709-1722.

Livet

Vad består liv av och var kommer det ifrån? Jag tillhör dem som tror att allt liv från början utgått från Gud. Detta betyder att alla till viss del har del av Gud i sig. Samtidigt väljer vi som människor bort Gud och har i vårt ”naturliga” tillstånd inte kontakt med Gud. Man skulle kunna säga att vi inte har möjlighet att leva livet fullt ut, som att det saknas en dimension.

Jag tror att det Jesus menade när han sa att han var livet var att vi genom honom kan få tillgång till den dimensionen av livet som vi saknar. Att det i Jesus finns ytterligare liv som vi kan få del av utöver det vi har från början.

Sanningen

Vad menade Jesus egentligen när han sa att han var sanningen? Och vad betyder det? Kan en person verkligen vara sanningen eller om man vänder på det – kan sanningen vara en person?

Ofta definieras sanning som något (t.ex. ett påstående) som kan verifieras eller falsifieras. Alternativt menar man att sanningen är någonting subjektivt och därmed relativt. Men inget av dessa alternativ stämmer in på vad en person är. En person kan man varken verifiera eller falsifiera, möjligtvis kan man verifiera huruvida en person existerar eller inte men man kan inte verifiera sanningen om den är en person. En person är inte heller relativ eller subjektiv, visst kan en person uppfattas på olika sätt av olika personer men inte huruvida en person är sanningen

De ord som i Bibeln används för vishet (på grekiska ordet Sopheia och på hebreiska ordet Chokma) omtalas ofta i samband med Gud och man menar att Gud personifierar en högre visdom än den mänskliga. Detta återfinns även i andra kulturer. Ibland har man till och med läst det som att människor i olika mån har känt sopheia, man kan alltså ha en relation till visheten. Gäller detta även sanningen? Det finns så vitt jag vet ingen sådan koppling till det grekiska ord som används för sanning i Joh 14:6 – aletheia men kanske kan det ändå ge oss en hint om hur vi skulle kunna förstå det.

Om sanningen är en person så är det irrelevant att försöka definiera och rama in vad sanning är, förmodligen går det inte ens. Om sanningen är en person så finns det bara ett sätt att närma sig den och det är genom att lära känna sanningen själv. Den kristna kyrkan äger inte sanningen utan består av människor som känner sanningen. Om sanningen är en person blir det absurt att försöka kasta eller tvinga sanningen på någon annan. Det gör man inte. Om samma person dessutom är vägen och livet samt kärlek blir det än mer komplicerat.

Vägen

För tre år sedan bodde jag en period i Afrika. En dag åkte vi ut i vildmarken för att besöka en by som minst sagt lågt avskilt. Till att börja med följde vi en stor väg men så småningom blev den mindre och mindre och till slut var det inte längre en väg. Snarare tillräckligt breda öppningar mellan buskar. Jag såg inte vägen men uppenbarligen fanns den ändå där för efter några timmar kom vi fram. Jag kände inte vägen men den som körde kände vägen…

Vad är egentligen en väg? En väg leder oss från en plats A till en annan plats B. Om man inte följer rätt väg så kommer man med största sannolikhet vilse. En väg kan vara rak eller krokig, bred eller smal, tydlig eller svår att se men om man känner vägen så kvittar det hur väl den syns eller hur bred den är eller om den är upplyst. Känner man vägen så kommer man rätt.

När Jesus sa att han var vägen (Joh 14:6) var det då det som han syftade på? Att Jesus är den vägen vi ska följa, alltså följa honom själv. I berättelserna om Asterix (som oftast håller väldigt hög historicitet på de historiska detaljerna även om historierna är fiktiva) berättas det i flera av äventyren om det dåtida romerska vägnätet. Romarna hade nämligen numrerat sina större vägar för att man med hjälp av dessa skulle kunna orientera sig. Trots att det är svårt att föreställa sig var detta innan Google Maps, GPS:er och till och med kartor användes av vanliga människor. Det man istället orienterade sig efter var vägarna. Ville man komma rätt så följde man vägen.

Jesus är den vägen vi ska följa.

Vart leder vägen?
I meningen efter den om vägen, sanningen och livet så lägger Jesus dessutom till ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”, vägen/Jesus leder alltså till Fadern.

Vägen, sanningen och livet

1 “Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.  2 I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?  3 Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.  4 Och vägen dit jag går, den känner ni.”  5 Tomas sade: “Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”  6 Jesus svarade: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.  7 Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” – Joh 14:1-7

Just nu tycker jag att det här är bland de mest intressanta verserna i hela Bibeln! Vad menade Jesus när han sa att han är vägen, sanningen och livet? Och vad betyder det? Jag kommer lite senare idag att publicera det första av tre inlägg om orden vägen, sanningen och livet och hur jag tänker kring detta.

En relationell epistemologi

Bollade nedanstående tankar med en god vän häromdan. Har svårt att släppa hur revolutionerande det är att tänka sig en relationell epistemologi!

Min epistemologiska grundsyn är att all kunskap är tillgänglig för alla människor i den mån vi har möjlighet att tillägna oss den. Alla människor har möjligheten att lära sig och förstå saker och ting. Kunskapen finns i står mån nedlagd i den värld vi lever i. Samtidigt delar människor inte alltid samma förutsättningar på grund av exempelvis olika uppväxtmiljö och arv. Jag delar därför Immanuel Kants teori om ”tinget i sig och tinget för mig”. Om den absoluta sanningen därför är fullt tillgänglig för människan att tillägna sig på ett teoretiskt plan är därmed irrelevant då vi aldrig kan veta vad i en människas sanningsanspråk som är subjektivt och vad som är objektivt. Vad som däremot är viktigt att framhålla är det sanningsanspråk som Jesus själv var. Sanningen är ytterst sett en person vilken vi som människor har möjlighet att lära känna då vi fått en återupprättad relation till Gud. Den mest relevanta aspekten av sanningen är därför inte teoretisk utan relationell. Människans relation till Jesus bör därför stå i fokus. För att hitta en sund syn på kunskap och på människan behöver vi anamma den hebreiska synen på kunskap där kunskap inte är någonting man äger utan någonting som man känner och har en relation till.