månadsarkiv: augusti 2011

Det.

Craig Groeschel (eller han med det svåra namnet) har skrivit en bok som heter ”It – How Churches and Leaders Can Get It and Keep It

Jag har inte läst boken själv men hörde honom tala över ämnet på någon av Willow Creeks konferenser för ett antal år sedan. Craig menar att Det är något svårbestämt som ibland finns i t.ex. en församling eller på en gudstjänst. Han ville inte säga att det var den helige Ande eftersom det skulle betyda att man samtidigt påstår att många församlingar inte har den helige Ande vilket ju blir problematiskt. Däremot håller jag med honom att ibland så är det saker och ting som sticker ut. Ibland så känner man Det, eller upplever Det.

I sommar har jag upplevt detta i två böcker som jag läst. Den första är Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett” och den andra är Lina Mattebos bok ”En barfota trosbekännelse”. När jag har läst delar av dessa böcker är det som att ord, meningar eller bilder som de beskrivit stuckit ut och talat till mig. Jag känner igen mig i det de berättar och ibland så läggs någon av de bitarna som saknas i mitt pussel. Helt enkelt så är det Något som rör vid mig. Min enkla tro är att Det är när man upplever Guds närvaro på något sätt. Givetvis tror jag att Gud är närvarande hela tiden men det är inte alltid jag känner, upplever eller tänker på det men de gånger jag gör det så tror jag att det är samma Det jag upplever som Craig talar om.

Så tack Carl-Henric, Lina och alla ni andra som låter Gud använda er och för att ni använder det ni har fått av Gud. Oavsett om det är genom tal, närvaro, skrift eller annat. Jag tror vi behöver mer av detta och att det är det som Det handlar om!

Länktips 24 augusti 2011

Startar idag en ny kategori här på bloggen vid namn ”Länktips”. Det är inte mer komplicerat än att jag samlar ihop tips på länkar som jag fått av andra eller kommit över på Twitter etc och helt enkelt vill dela med mig av! Tänkte för övrigt köra en utvärdering av denna blogg om drygt en månad så får ni tycka till om vad som är intressant/ointressant samt vad som gynnar syftet.

En 2 min lång film om femininet som jag såg på Mike Friesen’s blogg.

http://vimeo.com/27256221

En 10 min lång frågestund/undervisning med Peter Rollins om ”Material faith”. Det handlar om bl.a. om hur vi tänker församling, men inte på samma sätt som förra filmen jag postade med honom.

Ett inlägg från tidigare nämnda Mike Friesen om att ”konvertera” okristna. Tycker han har en hel del poänger även om kontexten är amerikansk.

http://bit.ly/q7tiag

Uthyrningar, Filadelfia, Dagen och familjebråk

Den 17 augusti skrev @carlhenric aka Carl-Henric Jaktlund från tidningen Dagen följande på Twitter:

Skriver artiklar som kommer bli ombloggade i morgon.

Med stor nyfikenhet väntade jag på morgondagen och förstår till sist att det är bl.a. den här artikeln som Carl-Henric syftade på: http://bit.ly/nxLh0m

Mycket riktigt blir det stor uppståndelse men själv kände jag tvärtom. Varför är det här så intressant för så många? Det är ju nästan helt ointressant… Det finns självklart många aspekter av det hela och jag ska lyfta fram några av dem:

  1. Allting som har med Filadelfiakyrkan i Stockholm och Niklas Piensoho är intressant.
  2. Rädslan för det ockulta.

1. Angående den första punkten så tänker jag att nyheten inte alls hade haft samma nyhetsvärde om det hade rört ett missionshus ute på vischan. Visst Filadelfia Stockholm är väl fortfarande Sveriges största frikyrkoförsamling så det är klart att proportionerna har betydelse men frågan är hur mycket? Som pricken över i:et kommenteras artikeln på bloggen Aletheia: http://aletheia.se/2011/08/18/har-pastor-jansson-tagit-over-filadelfia/ (som för övrigt förtjänar en känga för att inte ha egna trackbacklänkar när de själva är ruggigt bra på att blogga på andras inlägg och artiklar, skärpning! Det är fult att blogga om andra och inte ge andra möjligheten att blogga tillbaka… som visade sig vara väldigt bra på att samla in pingbacks och trackbacks! Föredömligt helt enkelt!). Aletheia skriver följande:

Niklas Piensohos insider på tidningen Dagen (Jaktlund) gör ett krampaktigt försök att försvara Fillans ledning genom att påvisa att Pingstvänner till skillnad från andra samfund inte ser på kyrkolokalen som helig i sig.

Ärligt talat, Carl-Henric är inte Niklas insider på Dagen. Visst kan jag förstå att man vill se det så, det är ju faktiskt Carl-Henric som skriver majoriteten av Dagens artiklar om Filadelfia och Niklas plus att Niklas skrev förordet till Carl-Henrics första bok MEN Carl-Henric skriver bra, sakligt och objektivt vilket gör anklagelserna lösa. Om jag personligen skulle peka ut någon som Niklas ”insider” på Dagen skulle det snarare vara Daniel Grahn. Med insider menar jag då en journalist som gärna skriver om Filadelfia och selektivt väljer att skriva positiva saker och inte negativa. En händelse som fick mig att notera detta var i våras när det i samma tidning skrevs om Filadelfias förändringsarbete på två ställen. Carl-Henric i en saklig artikel där han läst två böcker i ämnet varav den ena var den som Niklas Piensoho skrivit tillsammans med en konsult. Denna artikel var saklig och lyfte fram både positiva sidor men väckte också en del frågor. I samma tidning skrev Daniel Grahn (i och för sig i en ledare) om samma bok och lyfte fram tankarna som spännande, nytänkande och inovativa. Jag har själv bläddrat i boken (OBS jag har alltså INTE läst hela boken!) men känner till en hel del av tankarna som finns där. Spontant reagerade jag på ett ställe i boken där konsulten frågade Niklas vad som skilde Filadelfia från andra kyrkor, utifrån ett rent marknadsmässigt konkurrensperspektiv . Jag har svårt att se andra kyrkor som konkurrenter! Vi har ju alla samma uppdrag och utgör olika delar av samma kropp. Detta hade jag gärna läst mer om i Dagen… Detta blev dock ett sidospår och nu tillbaka till min tes:

Många i Filadelfia ser Dagen som sin tidning och många kristna i Sverige ser Filadelfiakyrkan som en symbol för pingströrelsen i Sverige (så som det var på Lewi Pethrus tid). Så ser som tur är inte Nilkas Piensoho och ledningen i Filadelfiakyrkan på sig själva längre. De ser sig som en kyrka i mängden med samma problem som de flesta andra kyrkor i Sverige. Jag tror dock att det tyvärr i vissa fall kan vara lättare för en församlingsmedlem i Filadelfia att skicka en insändare till Dagen eller tipsa om något som händer än att komma i kontakt med församlingsledningen… Men förhoppningsvis har jag fel. Något som däremot vore intressant att läsa om om man nu är intresserad av ”skvaller” vore en artikel om hur ledarskapsstrukturerna förändrats i Filadelfia de senaste 10 åren.

2. Jag antar att man helt enkelt är rädd för det som är främmande, ockult och som potentiellt skulle kunna få negativa konsekvenser för, i det här fallet, Filadelfiakyrkan. Dock tror jag tyvärr inte att det är av omtanke för församlingen Filadelfia utan snarare för att man själv är rädd att om ockulta saker släpps in i Filadelfia så släpps det också in i hela den svenska pingst/frikyrkorörelsen.

Nej hörni, självklart ska man inte släppa in ockulta saker i Guds församling men som Jesus sa:

Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.

Det är bara en byggnad, och om nu Filadelfia gör något som ni inte tycker är bra. Ring dem, maila dem, sök upp dem! Oavsett om du är med i församlingen eller bor i Skåne men ta inte vägen genom Dagen snälla ni! Låt dem istället fortsätta göra sitt jobb och slippa skriva om den här typen av, ärligt talat, riktigt ointressanta saker.

Det här med helande och sånt.

För ett tag sen skulle jag be för en kvinna och frågade därför om det var något speciellt hon ville att jag skulle be för. Hon bad mig då att be för hennes ledvärk som hon haft problem med en längre tid. Vi bad tillsammans och jag bad bland annat att Gud skulle ta bort hennes ledvärk. Jag hade inte någon speciell tro för att något skulle hända men bad givetvis för detta då hon ville att jag skulle be för det.

Några dagar senare var jag tillsammans med ett gäng ungdomar som sjöng och bad tillsammans. En kille ville att vi skulle be för hans rygg som han haft problem med i flera år. Gud hade rört vid många den kvällen och jag tänkte att nu kommer nog Gud göra något speciellt så direkt var jag med och la händerna på honom och bad vilket vi gjorde en ganska lång stund. Men ingenting hände.

En vecka efter att jag bett för kvinnan var jag och en till hemma hos henne och åt mat och mitt under måltiden berättar hon att hennes ledvärk varit borta sen den dagen jag bad för henne och att hon inte behövt ta några värktabletter. Detta är nu flera veckor sedan och värken har inte kommit tillbaka.

Jag tror att det är med helande och att be för sjuka som det är med kommentarer. Man brukar ju säga att en negativ kommentar väger upp nio positiva och jag tror ofta att det är lättare att komma ihåg nio gånger då man bett för någon och ingenting hänt än den gången då någonting faktiskt hände.

Bara för att man fått en dålig kommentar så slutar man inte hoppas på att få en positiv kommentar och undviker därför inte för all framtid att få kommentarer.

Vi får be Gud om vad som helst men det är upp till Gud vilket svar vi får. Ett helande är alltid en gåva och hopp från Gud samt ett uttryck för Guds kärlek till oss. Ett uteblivet helande är ALDRIG ett uttryck för motsatsen. Det är bara nåd.

Jag kan inte förklara varför vissa blir felade medan andra förblir sjuka men för de som blir helade så är det ju fantastiskt! Och värt alla gånger!

Borde vi inte se på det här med att be för sjuka på samma sätt som vi ser på komplimanger och kommentarer? Även om vi inte alltid får det svar vi vill så betyder inte det att vi ska sluta be för sjuka överhuvudtaget utan tvärtom så bör vi fortsätta.

PS En liten brasklapp: jag anser att man vid sjukdom bör gå till läkare, ta medicin etc. Om man sedan ber för någon bör den personen inte sluta eventuell behandling förrän ett helande är bekräftat. DS

5 veckors jobb som pastor

Igår avslutade jag min tid som sommarpastor i Degerfors. De senaste dagarna blev ganska intensiva därav tystnaden här. Nu är jag tillbaka i Stockholm några dagar innan terminen börjar nästa vecka. Min tid i Degerfors har varit bra på många sätt och jag är väldigt tacksam för det jag har fått vara med om. Jag kommer nog skriva mer om detta här framöver.

Som tur är har jag en hel del inlägg på gång här på bloggen så nu tänkte jag komma igång på riktigt. Först ska jag dock hämta min kamera som ÄNTLIGEN är färdig efter 5 veckor på reparation… Semestertider…

Vi hörs senare idag,
ha det bra tills dess!
/Marcus

”Den enda kyrkan som lyser är en som brinner”

I mitt förr-förra inlägg snuddade jag lätt vid begreppet församling och vikten av att gå ut ur kyrkobyggnaden. Såg sedan denna video på @PeterRollins twitter och tyckte den hörde ihop lite med det inlägget så jag postar den här. Hoppas inte hans irländska accent är alltför svårförståelig!

Rob Bell interviews Peter Rollins at the Poets, Prophets and Preachers conference in Grand Rapids.
Full interview can be found exclusively in Peter’s new book ‘Insurrection’. Available: October 4th, 2011

Ett annat perspektiv

Stefan Swärd skrev igår detta på sin blogg:
http://www.stefansward.se/2011/08/16/ar-artisterna-stenarna-som-ropar/

Jag tycker att Stefan har en poäng i det han skriver men personligen ser jag på det från ett annat perspektiv. Stefans sammanfattar sin poäng i:
”Bör inte vi etablera kristna tycka då att det både är okey att be för sjuka på ett tåg och visa abortbilder. Eller är de profana och halvprofana artisterna mer frimodiga att lyfta fram frejdiga kristna än vad vi etablerade kristna är?”

Det kanske vi borde om efterföljelse i första hand handlar om tyckande men personligen anser jag det bra mycket mer intressant att det var en kristen kille som BAD på tåget än att Pernilla Wahlgren tyckte det var okej. Om vi bara gör sådant som vi tycker är okej kommer vi att missa mycket av det vi är kallade att göra. Att följa Jesus är snarare ofta att vara obekväm.

Angående det andra exemplet med bildvisning av aborterade foster tänker jag inte uttala mig i huruvida jag tycker det är rätt eller fel eller var jag står i abortfrågan men samma princip gäller även där. Om vi är kallade att driva den här frågan så är inte det relevanta huruvida vi tycker det är rätt eller fel att visa bilder utan att någon i så fall gör det. Oavsett vad man anser om detta så ser jag upp till människor som Nasrin och de andra på MRO som gör detta trots allt de får utstå. Det här exemplet som Nasrin skrev om på sin blogg igår är bland det sjukaste jag läst:

http://nasrin.myshowroom.se/pavel-maira/

Pernilla Wahlgren, efterföljelse och Kristi kropp

I söndags skrev Pernilla Walhgren följande på sin blogg:
http://pernillawahlgren.se/pernillas-blogg/under-kan-tydligen-ske.html

Värt att notera är att Pernillas blogginlägg brukar kommenteras av mellan 30 och 130 stycken och delas på facebook av ett 20-tal. Detta inlägg har gillats över 4500 gånger via facebook och kommenterats 289 gånger. Det finns verkligen hur mycket som helst att säga, tycka och fundera över kring det här men några spontana tankar:

Tänk om vi inom frikyrkan spenderat lite mindre tid de senaste åren på att fundera över strategier, nedåtgående trender och hur vi bäst kan få människor till våra kyrkobyggnader och istället gått ut och tjänat och mött de människor som finns runt omkring oss i vår vardag så som den Kristi kropp vi ska utgöra.

Tänk om vi spenderat lite mindre tid på att manifestera Jesus med ord i Kungsträdgården och lite mer tid på att manifestera Jesus med handlingar i vår vardag.

Tänk om vi spenderat lite mindre tid på att synas och mer på att tjäna.

I grunden antar jag att det handlar om vår syn på vad det innebär att följa Jesus, att tillsammans utgöra Kristi kropp och att älska sin nästa som sig själv. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat och jag kommer utveckla mina tankar om detta mer framöver.

Så vad hade hänt? Jag vet inte men kanske…
Kanske hade vi synts mer och till och med fått fler människor till kyrkan. Framförallt hade nog fler människor fått möta Gud.

Personligen tror (hoppas) jag att det i framtiden är mer sådant här som kommer att höras om kristna istället för mycket av det mindre positiva som hörs idag.

Jag hoppas i alla fall det, för världen är i grymt stort behov av Guds kärlek och det är vårt uppdrag att ge den det…!

Nu startar jag en blogg.

Under några års tid har jag läst diverse bloggar, ibland mer intensivt och ibland mer sporadiskt. Lite då och då har jag också kommenterat och detta var en av anledningarna till att jag i januari 2011 skaffade twitter. Jag har hela tiden avfärdat tanken på att själv blogga då det är så väldigt mycket lättare att reagera på det andra skriver än att producera och våga öppna sig själv. Min tanke var att när jag kommenterar på bloggar så kan jag knyta det till mitt twitterkonto och på så sätt blir det lättare för folk att veta vem jag är samt knyta ihop olika kommentarer med varandra osv. Under detta halvår visade det sig att jag hittade en helt ny värld av intressanta och trevliga människor, både bloggare, twittrar med flera. Jag upptäckte att det faktiskt går att föra samtal i dessa miljöer och att det kan vara otroligt givande. Den senaste tiden har dock ett flertal personer varit på mig och uppmuntrat mig att i alla fall fundera på det vilket jag nu har gjort…

I höst kommer jag att prova på att blogga här. Läs därför gärna mitt ”manifest” och ge mig gärna feedback så får vi väl ta och utvärdera detta om några månader och se om det är något jag borde fortsätta med eller om jag kan lägga tiden på någonting mer vettigt.

Önskar mina läsare allt gott!
/Marcus