Kategoriarkiv: Vardag

Filadelfia del 2 – Min relation till Filadelfia

Detta är andra delen i min serie om min syn på vad som hänt i Filadelfia de senaste 6 åren. Mitt första inlägg berörde framförallt Dagens artikel om Täbyförsamling som lämnar Filadelfia och kan läsas här. Del 3 kan läsas här.

Min egen historia börjar när jag blev medlem i Grindtorpskyrkan i Täby hösten 1999. I praktiken blev jag därmed också medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm eftersom Grindtorpskyrkan, likt alla andra så kallade utposter/enheter till Filadelfia egentligen var en del av samma juridiska person. Som 13-åring kunde jag inte brytt mig mindre om detta då det var i Täby jag var med. Inte mina föräldrar heller för den delen De började gå till Grindtorpskyrkan 1998 efter att ha bott i Täby i 10 år. Tidigare hade familjen varit aktiv i Elimkyrkan i Stockholm och den enda anledningen till att börja gå i Täby var den geografiska närheten. Om mina föräldrar hade velat vara med i en församling i stan hade de varit kvar i Elimkyrkan. Själv hade jag på den här tiden ingen relation alls till församlingen i Rörstrand eller dess pastorer.

Under tonåren kom jag i kontakt med ”Filla” i Rörstrand, vi åkte på gemensamma läger ibland och besökte större samlingar inne i stan. Jag och flera av mina vänner i Grindtorpskyrkan upplevde att det fanns lite av ett lillebrorskomplex gentemot Filla. Personligen upplevde jag att det inte alltid var särskilt lätt att få kontakt med ungdomarna i Filadelfia. De utgjorde en egen intern grupp. Alla uppfattade det dock inte så. Det fanns t.ex. ungdomar i Grindtorpskyrkan som bara var aktiva i Filadelfia Rörstrands ungdomsarbete och inte alls i Täby samtidigt som andra var aktiva i både ock. Detta mönster fanns också bland de andra enheterna och är inte på något sätt konstigt. Snarare är det precis samma fenomen som finns inom hela frikyrkligheten. Unga människor rör sig i första hand i sammanhang där de trivs och hittar vänner. Interna grupper bildas och andra får svårt att komma in i dem. Att ungdomar från små enheter inom Filadelfia åkte följde med på Filadelfia Rörstrands läger (på denna tid var det oftast nämligen Filadelfia Rörstrands läger var bara naturligt. Precis som mindre församlingar gör överallt, istället för att anordna läger för fyra ungdomar åkte man med en annan kyrka.

När jag gick på högstadiet arrangerades det gemensamma skidläger till Kittelfjäll mellan Filadelfia Rörstrand och några av enheterna (detta var nästan 10 år innan projektet Veckanio startades). Jag åkte själv på flera av dessa läger och har med mig positiva upplevelser därifrån. Det var ett försök till aktivt samarbete mellan enheterna inom Filadelfia Stockholm med ett positivt resultat även om det inte blev mycket mer än så.

2006 började Niklas Piensoho som föreståndare i Filadelfia. Att Niklas kallades var resultatet av en lång process som jag själv följde med stort intresse. Jag tyckte det var spännande att de(/vi?) vågade kalla en pastor som inte var från Pingst. En del inom Filadelfia var dock lite oroliga just på grund av detta. Läsåret 2006-2007 gick jag själv på CredoAkademin i Stockholm. I min klass fanns också medlemmar från Filadelfia, både från Rörstrand och från andra enheter. Även där rådde från början vissa delade meningar och det var väldigt intressant att följa Niklas första år från olika perspektiv. Efter året på CredoAkademin började jag arbeta i Grindtorpskyrkan som ungdomsledare där jag blev kvar i två år. Under dessa år fick jag på nära håll följa utvecklingen i hela Filadelfia Stockholm och arbeta tillsammans med fantastiska människor. Jag vill verkligen understryka detta då jag är väldigt tacksam för den tiden. Mer om detta i mitt nästa inlägg.

Niklas konstaterade rätt snart att organisationen med enheter fungerade dåligt. Ledningen för storförsamlingen bestämde därför att något måste förändras annars var det lika bra att lägga ner samarbetet och låta alla satsa var för sig. Denna förändring har i ganska stor utsträckning gått ut på att knyta enheterna närmare till varandra och till Rörstrand. Samordnande av gudstjänster för att öka produktionen och kvalitén på gudstjänsterna samt underlätta för mindre enheter. Det skapades regioner för att effektivisera organisationen och vissa mindre enheter slogs ihop med större. Typisk effektivisering som sker inom de flesta större företag nu för tiden.

När jag slutade arbeta som ungdomsledare i Täby flyttade jag in till Stockholm och började studera på THS. Jag började gå till Filadelfia Rörstrand men upplevde det fortfarande svårt att bli en del av församlingen trots att jag vid det här laget kände många i församlingen, både anställda och medlemmar. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om denna upplevelse samtidigt som jag också vet många exempel på människor som kommit in väldigt snabbt. Vi är alla olika och det är en del av tanken med församlingen. Som många andra före detta ungdomsledare var jag denna höst inte särskilt intresserad av att engagera mig överdrivet. Jag ville ha en paus från ansvar och istället landa i mina studier och min nya livssituation. Dock tänkte jag att en hemgrupp skulle kunna vara en bra grej att vara med i. En söndag efter gudstjänsten gick jag därför fram till mingelbordet och anmälde mitt intresse. Givetvis ville de veta lite mer om vem jag var och vad jag gjorde. Efter att jag berättat att jag läste teologi så fick jag direkt frågan om jag ville bli ledare för en grupp då de var i stort behov av nya ledare. Jag tackade vänligt men bestämt nej, förklarade hur jag kände och sa att det kanske kunde vara aktuellt till våren eller nästa höst. Nästa vecka blev jag uppringd och fick frågan om jag kunde tänka mig att leda en grupp tillsammans med en annan person. Alltså inte vara ansvarig. Jag deltog i en hemgruppssamling men drog mig sedan tillbaka.

På våren var jag med på Filadelfias administrationsmöte. Detta är i teorin det högst beslutande organet i församlingen. Årsmötet för hela storförsamlingen då alla medlemmar runt om i Stockholm får komma och rösta. I praktiken är det vad det låter som, ett administrativt möte där saker och ting ska klubbas igenom, helst utan krångel. Vid just detta möte (april 2011) skulle ett förslag om ändring av stadgar upp. Detta mötte dock motstånd. Framförallt för att ledningen ville göra det möjligt för icke medlemmar i församlingen att kunna bli medlemmar i styrelsen. T.ex. styrelseproffs, konsulter etc. Det var många som tyckte detta var en dålig idé och protesterade mot förslaget. En annan del av förslaget var att det skulle bli lättare att ändra stadgar. Det skulle enligt förslaget räcka med två veckor mellan mötena om jag inte minns fel. Dessutom ville ledningen att detta administrationsmöte (årsmöte) skulle göra ett undantag och godkänna de nya stadgarna direkt utan att behöva ha ett bekräftande möte minst en månad senare vilket krävdes enligt dåvarande stadgar. Fråga mig inte ens hur detta skulle vara möjligt rent demokratiskt för det går inte. Någon lyckades uppmärksamma ledningen på detta och drog tillbaka det ”förslaget”. När det till slut skulle röstas om det nya stadgeförslaget så hade det naturliga (läs demokratiska) varit att ställa upp de olika förslagen gentemot varandra och sedan rösta om dem. T.ex.:

  • Nytt stadgeförslag A – stadgar enligt bifogat förslag
  • Nytt stadgeförslag B – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1
  • Nytt stadgeförslag C – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 2
  • Nytt stadgeförslag D – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1 och 2

Och så vidare. Detta för att tydliggöra för alla närvarande exakt vad det var man röstade om och vilka alternativ som fanns. Istället gjorde man inte detta utan efter att folk fått komma med sina invändningar så försökte de rösta igenom de nya förslaget oförändrat. (All information under denna del av mötet skedde också 100% muntligt.) När det ursprungliga förslaget inte fick tillräckligt många röster för att gå igenom så improviserades det en ny omröstning med samma stadgeförslag minus en punkt. Hur övriga invändningar skulle hanteras nämndes inte. Jag uppmärksammade därför mötets ordförande om detta var väldigt förvirrande och att de inte borde göra så här. Jag gick fysiskt tvärs över lokalen fram till ordföranden och sa detta. Svaret jag fick var ”Nej men jag tror det räcker med den här ändringen”. Intressant nog fick han rätt och förslaget gick igenom med knapp majoritet. Dock visade det sig när jag pratade med folk efteråt att väldigt många inte förstått att vi röstat om det slutgiltiga förslaget utan trott att vi bara tog ställning till den första invändningen.

Till historien hör att detta stadgeförslag aldrig kom upp till omröstning igen. Varför vet jag inte men det blev inget extra administrationsmöte en månad senare som planerat och under 2010 skrotades förslaget till förmån för ett helt nytt stadgeförslag. Dock berättar jag inte detta för att diskutera stadgeförslag utan för att lyfta fram ämnen som församling, ledarskap och demokrati. För att ge exempel på de krockar som kan uppstå när församlingstänk krockar med företagstänk. Det sägs ibland lite skämtsamt att pingstvänner inte röstar i församlingsmöten utan med plånboken. Någon form av sanning ligger det i detta. Inte nödvändigtvis att pingstvänner automatisk slutar ge pengar till församlingen när de inte gillar något utan snarare att ovanstående scenario förmodligen aldrig hade förekommit i en kyrka ansluten till t.ex. EFK eller EK.

Jag lämnade Filadelfia under 2010. Den primära anledningen var att jag ansökte om att bli och blev antagen som pastorskandidat i Missionskyrkan och det blev då naturligt för mig gå med i en Missionskyrka. Dock hade jag med stor sannolikhet ändå inte fortsatt som aktiv i Filadelfiakyrkan på grund av det jag berättat i detta inlägg. Framförallt ledningens bristande kunskap om och respekt för demokrati som en viktig del av församlingstanken.

När jag jobbade i Filadelfia hade vi en utbildning med Runar Eldebo, känd pastor och företagskonsult som själv låtit sig inspireras mycket av amerikanskt företagstänk och ledarskap. Jag tycker om Runar och ser upp till honom i många avseenden. En sak han sa på den utbildningen var:

Skillnanden mellan ett företag och en församling är att företaget är en organisation och församlingen en organism. En församling får aldrig behandlas som en organisation.

Ibland tror jag att Filadelfia börjat behandlas mer som en organisation än som en organism.

En ny syndakatalog?

Igår skrev jag följande på twitter och facebook:

Lanserar härmed den nya #syndakatalogen:
– köra bil
– äta kött
– köpa nya kläder
– äta oekologisk eller orättvis mat
– ha flashiga & konsumerande gudstjänster

Reaktionerna var blandade och jag tänkte därför försöka förklara i det här inlägget hur jag tänker och varför jag gjorde det. Dock vill jag redan nu erkänna att just lansering var ett onödigt provocerande ord. Det samtalet jag egentligen ville ha igång rör snarare frågan om helgelse och efterföljelse och inte huruvida det faktiskt finns en ny syndakatalog. Detta inlägg speglar av förklarliga skäl framförallt min syn på både ämnet och diskussionen på twitter så läs gärna kommentarer och vad andra skriver om detta också för att få en mer rättvis bild.

Själva listan är inte hämtad från ett specifikt sammanhang som gått ut med att ”detta är den syndakatalog vi använder oss av”. Givetvis finns det inget sådant sammanhang.

Vad är en syndakatalog?

Jag är inte ute efter att försvara syndakatalogen eller det sätt som man använde den på förr men själva fenomenet att man sätter upp etiska ideal och mål för oss som kristna är egentligen inget konstigt. Micael Grenholm har skrivit ett intressant inlägg om detta. Sedan kan man givetvis diskutera hur man gör det, vilka som får vara med och bestämma vilka ideal man ska försöka leva efter osv men själva principen att ha det är inte konstigt. Det som blir konstigt är dock hur man sedan använder detta och det var det som gick så fel med syndakatalogen. Att man uteslöt folk och frös ut människor etc. Även om tanken med detta var att personen i slutändan skulle bli räddad och man hänvisade till Bibeln (1 kor 5:1-5) så var det inte bra.

Vår tids kristna dygder

De ganska lösryckta och vitt skilda sakerna som jag slängde in på listan är saker som jag menar allt mer håller på att bli allmänna kristna dygder. Detta är bra då det är sådant som många av oss bortsett från och behöver reflektera över och fråga oss själva hur vi egentligen lever och vilka konsekvenser det får för våra och andras liv. Samtidigt finns det per definition alltid en spänning i radikalitet och radikal efterföljelse och gränsen är alltid hårfin mellan att gå före och inspirera andra och att provocera och skrämma bort. @ulftomas uttryckte oro över att pratet om en ny lista inte leder till något gott och snarare skrämmer bort och river upp gamla sår från hur syndakatalogen påverkat människor. Detta är en viktig och bra poäng! Jag tror inte att det är någon som vill ha en syndakatalog på det sättet som det fanns förr och det är idag inte heller någon som blir utesluten för att man t.ex. kör bil.

Dock är det ett faktum att det finns folk som har svårt för de nya dygderna och inte vet hur de ska förhålla sig till dem. Jag tror att @ulftomas har rätt när han menar att detta beror på att man blir utmanad av efterföljelsen vilket är viktigt för den andliga utvecklingen. Dock är jag övertygad om att detta inte gäller alla. Eftersom flera bett om exempel så ska jag försöka ta ett exempel, med risk för att samtalet kommer spåra ur och bara handla om det…

När jag för över 10 år sedan som 16-åring åkte på Frizon för första gången var det lite av frikyrkoMecka. Nästan alla som var där var mainstream-kristna och såg likadana ut. Samtidigt var vi många som inte kände oss bekväma i detta. Många ser förmodligen Frizon på exakt samma sätt idag men jag vill ändå hävda att det var värre förr. Antalet kristna emo-tonåringar gick förmodligen att räkna på en hand. Sedan dess har Frizon utvecklats i en positiv riktning på många sätt. Festivalen har breddats på flera områden och betoningen flyttats. Idag vill jag hävda att det är det alternativa som är normen (precis som i samhället i övrigt). Det som jag dock också möter är ungdomar som inte längre känner sig hemma på Frizon. De kan inte alltid relatera till allt det som finns på Frizon och känner att sig utanför om de inte köper kläder på second-hand, drömmer om ett stort långt skägg och att bo i kollektiv. Givetvis handlar detta i många fall om att de blir utmanade och deras livsstil ifrågasätts men inte alltid. Och oavsett om de blir utmanade eller på riktigt upplever ett utanförskap så är det ett problem om de slutar komma dit. (I samtal med ungdomar  är detta också den  vanligaste anledningen jag mött till att man slutat åka på Frizon.) Det är just när detta sker med unga människor som jag tycker det blir fel. Unga människor som inte är särskilt mogna, varken andligt eller ”värdsligt”.

Om de slutar komma dit så har vi förlorat en möjlig kanal för påverkan. På samma sätt möter jag framförallt unga människor som inte känner sig hemma i en del sammanhang för man upplever att man inte är tillräckligt radikal och därmed inte välkommen. Detta menar jag är ett problem. Oavsett om man kallar det syndakatalog eller något annat så behöver vi tillsammans hitta en väg för en radikal efterföljelse som inspirerar och inte exkluderar. Givetvis är det inte någon som medvetet försöker vara exkluderande men om det upplevs så är det åtminstone värt att prata om. Jesus var ju otroligt radikal och extremt helig men lyckades ändå inspirera människor (givetvis fanns det dem som blev utmanade men inte exkluderade. De gånger Jesus röt ifrån handlar det i princip alltid om direkta konfrontationer.).

Slutsats

Jag vill inte skapa en ny syndakatalog. Jag är för vegetarianism, minskad konsumtion, minskad miljöpåverkan, fairtrade och ekologiska produkter etc. Dock är det att föredra om motivationen inte är grupptryck utan en ärlig längtan efter att se Guds rike bryta fram bland våra medmänniskor. Jag är också för att man i alla sammanhang ska vara välkommen oavsett hur långt man kommit på sin andliga resa och jag menar att om en del människor upplever att det inte är så så är det värt att samtala om. Att min tweet delats 8ggr tyder åtminstone på att det finns andra som tycker ämnet är relevant att ta upp.

PS Not till alla oss som diskuterar på Twitter, tänk om vi alltid kunde utgå från att den vi diskuterar med vill väl i stället för att tänka det värsta om den.

Humortips!

Ett av de projekt som upptagit delar av min tid under hösten är www.humorbyn.se där jag tillsammans med 5 vänner publicerat en podcast med namnet ”Söndagsångest”. Tanken är inte att bidra till söndagsångesten utan istället att vara en ljusglimt på söndagkvällarna då vi släpper våra avsnitt. Hoppas någon tycker det är lyssningsvärt. Det rekommenderas att man prenumererar på podcasten: http://bit.ly/uFqWSI

Helvetet bröt inte lös

Imorse var jag på ”Helvetesfrukost” i Betlehemskyrkan. Samlingen anordnades av Svenska Evangeliska Alliansen och Credoakademin och var en sorts panelsamtal kring helvetet med Ray Baker (lärare på Credoakademin och doktorand på just Helvetet vid Åbo Akademi) och mina twittervänner Carl-Henric Jaktlund (@carlhenric) och Stefan Swärd (@stefansward).

Ray höll i en väldigt bra inledning då han gick igenom de vanligaste lärorna kring helvetet samt hur utvecklingen sett ut inom framförallt evangelikala kretsar de senaste 100 åren och sedan var det dags för samtal. Jag vet inte riktigt vad tanken var ärligt talat. Kanske hade man tänkt att det skulle bli lite spänning och debatt mellan Stefan och Carl-Henric? C-H har ju trots allt skrivit en hel del positivt om Rob Bells fruktansvärda bok Love Wins. Dock visade det sig (föga förvånande) att alla tre trodde på helvetet och var överens i det allra mesta men med lite olika tyngdpunkter och nyanser. Missförstå mig inte nu för Ray, Stefan och Carl-Henric gjorde verkligen ett jättebra jobb! Men jag blev lite besviken på samlingen i stort. Det är inte första gången jag är på en av SEA’s sådanna här tillställningar (senast var när Capetown dokumentet skulle presenteras och man smög samtidigt in ett panelsamtal om begreppet ”Fyrke”, förkortning för ”fyrkantsevankalism”) och de har aldrig blivit särskilt bra.

Jag tror nämligen att det skulle kunna bli riktigt bra! Jag kan ha fel men min erfarenhet är att SEA och Credoakademin anordnar två typer av samtal/debatter. Det ena är storslagna debatter mot t.ex. Humanisterna och Christer Sturmark där man men genomtänkta strukturerade filosofiska och logiska argument äter upp sina motståndare. Det andra är den typen som var idag, någon sorts panelsamtal där man bjuder in människor som mer eller mindre köper hela SEAs teologiska paket och tror att det ska bli ett givande samtal. Det blir det inte.

För att ta dagens ämne som ett exempel, tänk om man bjudit in en ”riktig” universalist till ett panelsamtal (alltså inte en debatt) där man söker dialog och förståelse för varandra. Det hade varit SÅ mycket mer intressant och givande! Nu blir samtalen istället ett tillfälle då man bara göder sina egna åsikter och tolkningar utan att egentligen komma någon vart. Alla vet ju redan var SEA och deras medlemmar kan ju knappast vara ett undantag?

Allt detta sammanfattades ganska bra när den sista frågan ställdes till panelen av en lärarna på Credoakademin:

”Jag har gjort lite research angående Jesus liknelser och 42% av dessa handlar om domen. Är det då rimligt att denna proportion också avspeglas i dagens predikningar?” Frågan ställdes till Carl-Henric (han som skulle stå för den ‘udda’ åsikten idag). Personligen tycker jag detta är en ganska konstig fråga att ställa. Av flera anledningar:

  1. Sedan när baseras ALLA predikningar på de teman som förekommer i Jesu liknelser?
  2. Det finns inte en enda liknelse i Johannesevangeliet, ska vi inte predika från det alls?
  3. Markusevangeliet har bara sju liknelser, betyder det att det evangeliet är mindre viktigt?
  4. Den undervisning som Jesus ger utan att använda liknelser, är den oväsentlig?
  5. Vad gör vi med resten av NT (för att inte tala om GT)?
Min fråga är: vart vill man komma med den här typen av fråga? Och vart vill SEA och Credoakademin komma med den här typen av evenemang?
Jag hoppas att de fortsätter anordna den här typen av samlingar men de skulle förbättras avsevärt om man jobbade på bredden i panelerna. Och återigen: Ray, Carl-Henric och Stefan gjorde ett jättebra jobb så det är verkligen ingen kritik mot dem!

På gång just nu

Kära vänner!

Har fullt upp med allt möjligt just nu men så snart jag bara kan så kommer det att hända saker här igen. Något av det jag har på gång är följande:

– Inlägg om helvetet och hur jag ser på Jesus, domen etc.

– ”Det frikyrkliga felslutet” blir förhoppningsvis en serie inlägg, ev tillsammans med det om helvetet

För er som undrar vad man egentligen gör på THS och hur det kan gå till när man studerar Bibeln så lägger jag här ut en tolkningsövning som jag gjorde i våras på Hesekiel 28:1-10.

Tolkningsövning – Hesekiel 28

Gud som haver barnen kär

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går 
…? 

Jag har vuxit upp med fortsättningen ”Den Gud älskar lyckan får” istället för ”Du förbliver fader vår”. Fortfarande så låter den första raden mer naturlig i mina ögon för den hänger ihop med den bönen jag bad varje kväll som barn. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken radikal skillnad det är mellan de båda avslutningarna. Den första har tveklöst framgångsteologiska undertoner, lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud får lyckan. Den avslutningen är ganska långt ifrån det som Job går igenom i Jobs bok i Gamla testamentet då hans lidande bara blir större och större. Men hans svar på allt lidande är mer lik den andra avslutningen på bönen: trots allt det han går igenom, att lyckan går och inte visar den minsta antydan till att komma tillbaka så förblir han trofast mot Gud. Visst kan man hävda att detta är naivt men jag tror att man missar poängen i så fall.

Bara för att man älskar Gud så är man inte per automatik garanterad ett lyckligt liv. Det är inte alltid lätt och vi går alla igenom svårigheter. Knäckfrågan är inte huruvida Gud står bakom svårigheterna utan snarare hur vi väljer att hantera svårigheterna. Jag kom och tänka på detta häromdagen när jag lyssnade på den här kvinnans berättelse:

Vittnesbörd från påskdagen 2011 i församlingen Mars Hill

Jag tror inte att de flesta som ber den framgångsteologiska avslutningen av bönen gör det för att man nödvändigtvis står för en framgångsteologi. Snarare har man inte ens funderat på vad bönen egentligen säger. Så är det med många saker i kyrkan. Vi gör saker av tradition och på rutin. Prova att ställa frågan ”Varför firar vi gudstjänst?” till 5-10 personer i en församling och se vad du får för svar. Jag lovar att det blir intressant!

Hur hanterar du svårigheter? Försöker du så långt det är möjligt klara dig på egen hand? Låter du andra hjälpa dig? I vilken utsträckning delar du ditt lidande med Gud?

Hur har jag lärt mig vem Gud är?

Skriv i mitt förra inlägg om skillnaden mellan två frågor vilka jag nu tänkte försöka svara på!

Hur har jag lärt mig vem Gud är?

På den här frågan finns det hur många svar som helst, alltifrån vad jag lärde mig i söndagsskola för 20 år sedan till vad jag läste i en bok tidigare idag eller sånger jag sjungit, saker jag läst i Bibeln, samtalat med andra om osv. För några år sedan hade jag svarat att det framförallt är Bibeln som lärt mig vem Gud är och sådant som jag läst om Bibeln. Idag skulle jag snarare säga att det handlar mer om relationer och det är också därför som jag allt mer försöker förstå den kristna tron och Bibeln ur ett främreorientaliskt och mer relationellt perspektiv.

Visst är det så att jag lärt mig mycket om vem Gud är genom att läsa Bibeln men det är också så att det finns väldigt få listor i Bibeln som berättar om och definierar  Guds olika karaktärsdrag och kvalitéer. Istället så lyser de igenom mer eller mindre i de olika berättelserna som finns där. För att förstå dessa berättelser och på så sätt kunna skapa mig en bild av vem Gud är så tar jag hjälp av relationer. Dels min relation till Gud själv men också relationer till andra människor. Människor som delar med sig av sin kunskap och förståelse om Bibeln och deras egna erfarenheter vilket gör att jag bättre kan förstå både mina egna erfarenheter och Bibeln. Är ni med?

Det är därför en av de mest grundläggande delarna av kristen tro är att dela den med andra människor. Lärjungaskapet (att försöka följa och bli mer lik Jesus) är något man gör tillsammans med andra människor. Det är när jag är i dialog med andra människor och delar tron, mina tankar om tron, Bibeln etc som jag har utvecklats och växt i min tro!

Det senaste året har jag framförallt vuxit i min gudsrelation, alltså i min egen relation till Gud. Jag har fått se mer av Gud i mitt liv och i min vardag. Detta ser jag inte som något annat än en konsekvens av att jag har sökt Gud mer och framförallt på ett nytt sätt fått upp ögon för Guds kärlek!

Min slutsats är att det primära inte är hur jag lärt mig vem Gud är utan hur jag lärt känna Gud. För er som ändå gillar det mer grekiska, logiska och strukturerade tänkandet har jag dock gjort en lista med tre huvudpunkter… :)

  1. Genom egen erfarenhet
    1. bön
    2. bönesvar
    3. när Gud talat till mig på olika sätt
    4. sådant som jag upplevt av Gud
  2. Genom andra människor
    1. i samtal med andra
    2. i böcker jag läst
    3. predikningar jag hört
  3. Genom Bibeln
    1. att läsa på Bibeln
    2. läsa böcker om Bibeln
    3. lyssna på bibelstudium/utläggningar av bibeltexter

Kort kommentar om synd, dom, nåd och Jesus

Snabb kommentar på Stefans senaste inlägg:

Ju mer man tonar ned undervisning och förkunnelse om synd, dom och eviga straff i kristen förkunnelse, ju mindre nåd, ju mindre frälsning, ju mindre upprättelse blir kvar.

Mer synd, mer dom, mer helvete, – och nåden blir så mycket större, frälsningens så mycket mer omfattande, korsets kraft och räckvidd så oändligt mycket större.

Den försiktiga hållningen i modern kristen förkunnelse om syndens allvar och förskräckliga konsekvenser, har inte det medfört att det blir ett ganska tomt frälsningsbudskap och ganska lite nåd i slutändan?

Jag tänker så här: ju mer man lär känna Jesus och Guds kärlek desto mer ser man av synden i sitt eget liv. Predikar vi Jesus så får vi resten på köpet. Jag vet att det låter förenklat men jag tycker ovanstående resonemang är onödigt förkrångligat.

Håller för övrigt på att skriva 1-2 inlägg till om äktenskap/samboskap och sex.

Det.

Craig Groeschel (eller han med det svåra namnet) har skrivit en bok som heter ”It – How Churches and Leaders Can Get It and Keep It

Jag har inte läst boken själv men hörde honom tala över ämnet på någon av Willow Creeks konferenser för ett antal år sedan. Craig menar att Det är något svårbestämt som ibland finns i t.ex. en församling eller på en gudstjänst. Han ville inte säga att det var den helige Ande eftersom det skulle betyda att man samtidigt påstår att många församlingar inte har den helige Ande vilket ju blir problematiskt. Däremot håller jag med honom att ibland så är det saker och ting som sticker ut. Ibland så känner man Det, eller upplever Det.

I sommar har jag upplevt detta i två böcker som jag läst. Den första är Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett” och den andra är Lina Mattebos bok ”En barfota trosbekännelse”. När jag har läst delar av dessa böcker är det som att ord, meningar eller bilder som de beskrivit stuckit ut och talat till mig. Jag känner igen mig i det de berättar och ibland så läggs någon av de bitarna som saknas i mitt pussel. Helt enkelt så är det Något som rör vid mig. Min enkla tro är att Det är när man upplever Guds närvaro på något sätt. Givetvis tror jag att Gud är närvarande hela tiden men det är inte alltid jag känner, upplever eller tänker på det men de gånger jag gör det så tror jag att det är samma Det jag upplever som Craig talar om.

Så tack Carl-Henric, Lina och alla ni andra som låter Gud använda er och för att ni använder det ni har fått av Gud. Oavsett om det är genom tal, närvaro, skrift eller annat. Jag tror vi behöver mer av detta och att det är det som Det handlar om!

Det här med helande och sånt.

För ett tag sen skulle jag be för en kvinna och frågade därför om det var något speciellt hon ville att jag skulle be för. Hon bad mig då att be för hennes ledvärk som hon haft problem med en längre tid. Vi bad tillsammans och jag bad bland annat att Gud skulle ta bort hennes ledvärk. Jag hade inte någon speciell tro för att något skulle hända men bad givetvis för detta då hon ville att jag skulle be för det.

Några dagar senare var jag tillsammans med ett gäng ungdomar som sjöng och bad tillsammans. En kille ville att vi skulle be för hans rygg som han haft problem med i flera år. Gud hade rört vid många den kvällen och jag tänkte att nu kommer nog Gud göra något speciellt så direkt var jag med och la händerna på honom och bad vilket vi gjorde en ganska lång stund. Men ingenting hände.

En vecka efter att jag bett för kvinnan var jag och en till hemma hos henne och åt mat och mitt under måltiden berättar hon att hennes ledvärk varit borta sen den dagen jag bad för henne och att hon inte behövt ta några värktabletter. Detta är nu flera veckor sedan och värken har inte kommit tillbaka.

Jag tror att det är med helande och att be för sjuka som det är med kommentarer. Man brukar ju säga att en negativ kommentar väger upp nio positiva och jag tror ofta att det är lättare att komma ihåg nio gånger då man bett för någon och ingenting hänt än den gången då någonting faktiskt hände.

Bara för att man fått en dålig kommentar så slutar man inte hoppas på att få en positiv kommentar och undviker därför inte för all framtid att få kommentarer.

Vi får be Gud om vad som helst men det är upp till Gud vilket svar vi får. Ett helande är alltid en gåva och hopp från Gud samt ett uttryck för Guds kärlek till oss. Ett uteblivet helande är ALDRIG ett uttryck för motsatsen. Det är bara nåd.

Jag kan inte förklara varför vissa blir felade medan andra förblir sjuka men för de som blir helade så är det ju fantastiskt! Och värt alla gånger!

Borde vi inte se på det här med att be för sjuka på samma sätt som vi ser på komplimanger och kommentarer? Även om vi inte alltid får det svar vi vill så betyder inte det att vi ska sluta be för sjuka överhuvudtaget utan tvärtom så bör vi fortsätta.

PS En liten brasklapp: jag anser att man vid sjukdom bör gå till läkare, ta medicin etc. Om man sedan ber för någon bör den personen inte sluta eventuell behandling förrän ett helande är bekräftat. DS