Etikettarkiv: bön

Gud som haver barnen kär

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går 
…? 

Jag har vuxit upp med fortsättningen ”Den Gud älskar lyckan får” istället för ”Du förbliver fader vår”. Fortfarande så låter den första raden mer naturlig i mina ögon för den hänger ihop med den bönen jag bad varje kväll som barn. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken radikal skillnad det är mellan de båda avslutningarna. Den första har tveklöst framgångsteologiska undertoner, lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud får lyckan. Den avslutningen är ganska långt ifrån det som Job går igenom i Jobs bok i Gamla testamentet då hans lidande bara blir större och större. Men hans svar på allt lidande är mer lik den andra avslutningen på bönen: trots allt det han går igenom, att lyckan går och inte visar den minsta antydan till att komma tillbaka så förblir han trofast mot Gud. Visst kan man hävda att detta är naivt men jag tror att man missar poängen i så fall.

Bara för att man älskar Gud så är man inte per automatik garanterad ett lyckligt liv. Det är inte alltid lätt och vi går alla igenom svårigheter. Knäckfrågan är inte huruvida Gud står bakom svårigheterna utan snarare hur vi väljer att hantera svårigheterna. Jag kom och tänka på detta häromdagen när jag lyssnade på den här kvinnans berättelse:

Vittnesbörd från påskdagen 2011 i församlingen Mars Hill

Jag tror inte att de flesta som ber den framgångsteologiska avslutningen av bönen gör det för att man nödvändigtvis står för en framgångsteologi. Snarare har man inte ens funderat på vad bönen egentligen säger. Så är det med många saker i kyrkan. Vi gör saker av tradition och på rutin. Prova att ställa frågan ”Varför firar vi gudstjänst?” till 5-10 personer i en församling och se vad du får för svar. Jag lovar att det blir intressant!

Hur hanterar du svårigheter? Försöker du så långt det är möjligt klara dig på egen hand? Låter du andra hjälpa dig? I vilken utsträckning delar du ditt lidande med Gud?

Hur har jag lärt mig vem Gud är?

Skriv i mitt förra inlägg om skillnaden mellan två frågor vilka jag nu tänkte försöka svara på!

Hur har jag lärt mig vem Gud är?

På den här frågan finns det hur många svar som helst, alltifrån vad jag lärde mig i söndagsskola för 20 år sedan till vad jag läste i en bok tidigare idag eller sånger jag sjungit, saker jag läst i Bibeln, samtalat med andra om osv. För några år sedan hade jag svarat att det framförallt är Bibeln som lärt mig vem Gud är och sådant som jag läst om Bibeln. Idag skulle jag snarare säga att det handlar mer om relationer och det är också därför som jag allt mer försöker förstå den kristna tron och Bibeln ur ett främreorientaliskt och mer relationellt perspektiv.

Visst är det så att jag lärt mig mycket om vem Gud är genom att läsa Bibeln men det är också så att det finns väldigt få listor i Bibeln som berättar om och definierar  Guds olika karaktärsdrag och kvalitéer. Istället så lyser de igenom mer eller mindre i de olika berättelserna som finns där. För att förstå dessa berättelser och på så sätt kunna skapa mig en bild av vem Gud är så tar jag hjälp av relationer. Dels min relation till Gud själv men också relationer till andra människor. Människor som delar med sig av sin kunskap och förståelse om Bibeln och deras egna erfarenheter vilket gör att jag bättre kan förstå både mina egna erfarenheter och Bibeln. Är ni med?

Det är därför en av de mest grundläggande delarna av kristen tro är att dela den med andra människor. Lärjungaskapet (att försöka följa och bli mer lik Jesus) är något man gör tillsammans med andra människor. Det är när jag är i dialog med andra människor och delar tron, mina tankar om tron, Bibeln etc som jag har utvecklats och växt i min tro!

Det senaste året har jag framförallt vuxit i min gudsrelation, alltså i min egen relation till Gud. Jag har fått se mer av Gud i mitt liv och i min vardag. Detta ser jag inte som något annat än en konsekvens av att jag har sökt Gud mer och framförallt på ett nytt sätt fått upp ögon för Guds kärlek!

Min slutsats är att det primära inte är hur jag lärt mig vem Gud är utan hur jag lärt känna Gud. För er som ändå gillar det mer grekiska, logiska och strukturerade tänkandet har jag dock gjort en lista med tre huvudpunkter… :)

  1. Genom egen erfarenhet
    1. bön
    2. bönesvar
    3. när Gud talat till mig på olika sätt
    4. sådant som jag upplevt av Gud
  2. Genom andra människor
    1. i samtal med andra
    2. i böcker jag läst
    3. predikningar jag hört
  3. Genom Bibeln
    1. att läsa på Bibeln
    2. läsa böcker om Bibeln
    3. lyssna på bibelstudium/utläggningar av bibeltexter

Det här med helande och sånt.

För ett tag sen skulle jag be för en kvinna och frågade därför om det var något speciellt hon ville att jag skulle be för. Hon bad mig då att be för hennes ledvärk som hon haft problem med en längre tid. Vi bad tillsammans och jag bad bland annat att Gud skulle ta bort hennes ledvärk. Jag hade inte någon speciell tro för att något skulle hända men bad givetvis för detta då hon ville att jag skulle be för det.

Några dagar senare var jag tillsammans med ett gäng ungdomar som sjöng och bad tillsammans. En kille ville att vi skulle be för hans rygg som han haft problem med i flera år. Gud hade rört vid många den kvällen och jag tänkte att nu kommer nog Gud göra något speciellt så direkt var jag med och la händerna på honom och bad vilket vi gjorde en ganska lång stund. Men ingenting hände.

En vecka efter att jag bett för kvinnan var jag och en till hemma hos henne och åt mat och mitt under måltiden berättar hon att hennes ledvärk varit borta sen den dagen jag bad för henne och att hon inte behövt ta några värktabletter. Detta är nu flera veckor sedan och värken har inte kommit tillbaka.

Jag tror att det är med helande och att be för sjuka som det är med kommentarer. Man brukar ju säga att en negativ kommentar väger upp nio positiva och jag tror ofta att det är lättare att komma ihåg nio gånger då man bett för någon och ingenting hänt än den gången då någonting faktiskt hände.

Bara för att man fått en dålig kommentar så slutar man inte hoppas på att få en positiv kommentar och undviker därför inte för all framtid att få kommentarer.

Vi får be Gud om vad som helst men det är upp till Gud vilket svar vi får. Ett helande är alltid en gåva och hopp från Gud samt ett uttryck för Guds kärlek till oss. Ett uteblivet helande är ALDRIG ett uttryck för motsatsen. Det är bara nåd.

Jag kan inte förklara varför vissa blir felade medan andra förblir sjuka men för de som blir helade så är det ju fantastiskt! Och värt alla gånger!

Borde vi inte se på det här med att be för sjuka på samma sätt som vi ser på komplimanger och kommentarer? Även om vi inte alltid får det svar vi vill så betyder inte det att vi ska sluta be för sjuka överhuvudtaget utan tvärtom så bör vi fortsätta.

PS En liten brasklapp: jag anser att man vid sjukdom bör gå till läkare, ta medicin etc. Om man sedan ber för någon bör den personen inte sluta eventuell behandling förrän ett helande är bekräftat. DS