Etikettarkiv: efterföljelse

En ny syndakatalog?

Igår skrev jag följande på twitter och facebook:

Lanserar härmed den nya #syndakatalogen:
– köra bil
– äta kött
– köpa nya kläder
– äta oekologisk eller orättvis mat
– ha flashiga & konsumerande gudstjänster

Reaktionerna var blandade och jag tänkte därför försöka förklara i det här inlägget hur jag tänker och varför jag gjorde det. Dock vill jag redan nu erkänna att just lansering var ett onödigt provocerande ord. Det samtalet jag egentligen ville ha igång rör snarare frågan om helgelse och efterföljelse och inte huruvida det faktiskt finns en ny syndakatalog. Detta inlägg speglar av förklarliga skäl framförallt min syn på både ämnet och diskussionen på twitter så läs gärna kommentarer och vad andra skriver om detta också för att få en mer rättvis bild.

Själva listan är inte hämtad från ett specifikt sammanhang som gått ut med att ”detta är den syndakatalog vi använder oss av”. Givetvis finns det inget sådant sammanhang.

Vad är en syndakatalog?

Jag är inte ute efter att försvara syndakatalogen eller det sätt som man använde den på förr men själva fenomenet att man sätter upp etiska ideal och mål för oss som kristna är egentligen inget konstigt. Micael Grenholm har skrivit ett intressant inlägg om detta. Sedan kan man givetvis diskutera hur man gör det, vilka som får vara med och bestämma vilka ideal man ska försöka leva efter osv men själva principen att ha det är inte konstigt. Det som blir konstigt är dock hur man sedan använder detta och det var det som gick så fel med syndakatalogen. Att man uteslöt folk och frös ut människor etc. Även om tanken med detta var att personen i slutändan skulle bli räddad och man hänvisade till Bibeln (1 kor 5:1-5) så var det inte bra.

Vår tids kristna dygder

De ganska lösryckta och vitt skilda sakerna som jag slängde in på listan är saker som jag menar allt mer håller på att bli allmänna kristna dygder. Detta är bra då det är sådant som många av oss bortsett från och behöver reflektera över och fråga oss själva hur vi egentligen lever och vilka konsekvenser det får för våra och andras liv. Samtidigt finns det per definition alltid en spänning i radikalitet och radikal efterföljelse och gränsen är alltid hårfin mellan att gå före och inspirera andra och att provocera och skrämma bort. @ulftomas uttryckte oro över att pratet om en ny lista inte leder till något gott och snarare skrämmer bort och river upp gamla sår från hur syndakatalogen påverkat människor. Detta är en viktig och bra poäng! Jag tror inte att det är någon som vill ha en syndakatalog på det sättet som det fanns förr och det är idag inte heller någon som blir utesluten för att man t.ex. kör bil.

Dock är det ett faktum att det finns folk som har svårt för de nya dygderna och inte vet hur de ska förhålla sig till dem. Jag tror att @ulftomas har rätt när han menar att detta beror på att man blir utmanad av efterföljelsen vilket är viktigt för den andliga utvecklingen. Dock är jag övertygad om att detta inte gäller alla. Eftersom flera bett om exempel så ska jag försöka ta ett exempel, med risk för att samtalet kommer spåra ur och bara handla om det…

När jag för över 10 år sedan som 16-åring åkte på Frizon för första gången var det lite av frikyrkoMecka. Nästan alla som var där var mainstream-kristna och såg likadana ut. Samtidigt var vi många som inte kände oss bekväma i detta. Många ser förmodligen Frizon på exakt samma sätt idag men jag vill ändå hävda att det var värre förr. Antalet kristna emo-tonåringar gick förmodligen att räkna på en hand. Sedan dess har Frizon utvecklats i en positiv riktning på många sätt. Festivalen har breddats på flera områden och betoningen flyttats. Idag vill jag hävda att det är det alternativa som är normen (precis som i samhället i övrigt). Det som jag dock också möter är ungdomar som inte längre känner sig hemma på Frizon. De kan inte alltid relatera till allt det som finns på Frizon och känner att sig utanför om de inte köper kläder på second-hand, drömmer om ett stort långt skägg och att bo i kollektiv. Givetvis handlar detta i många fall om att de blir utmanade och deras livsstil ifrågasätts men inte alltid. Och oavsett om de blir utmanade eller på riktigt upplever ett utanförskap så är det ett problem om de slutar komma dit. (I samtal med ungdomar  är detta också den  vanligaste anledningen jag mött till att man slutat åka på Frizon.) Det är just när detta sker med unga människor som jag tycker det blir fel. Unga människor som inte är särskilt mogna, varken andligt eller ”värdsligt”.

Om de slutar komma dit så har vi förlorat en möjlig kanal för påverkan. På samma sätt möter jag framförallt unga människor som inte känner sig hemma i en del sammanhang för man upplever att man inte är tillräckligt radikal och därmed inte välkommen. Detta menar jag är ett problem. Oavsett om man kallar det syndakatalog eller något annat så behöver vi tillsammans hitta en väg för en radikal efterföljelse som inspirerar och inte exkluderar. Givetvis är det inte någon som medvetet försöker vara exkluderande men om det upplevs så är det åtminstone värt att prata om. Jesus var ju otroligt radikal och extremt helig men lyckades ändå inspirera människor (givetvis fanns det dem som blev utmanade men inte exkluderade. De gånger Jesus röt ifrån handlar det i princip alltid om direkta konfrontationer.).

Slutsats

Jag vill inte skapa en ny syndakatalog. Jag är för vegetarianism, minskad konsumtion, minskad miljöpåverkan, fairtrade och ekologiska produkter etc. Dock är det att föredra om motivationen inte är grupptryck utan en ärlig längtan efter att se Guds rike bryta fram bland våra medmänniskor. Jag är också för att man i alla sammanhang ska vara välkommen oavsett hur långt man kommit på sin andliga resa och jag menar att om en del människor upplever att det inte är så så är det värt att samtala om. Att min tweet delats 8ggr tyder åtminstone på att det finns andra som tycker ämnet är relevant att ta upp.

PS Not till alla oss som diskuterar på Twitter, tänk om vi alltid kunde utgå från att den vi diskuterar med vill väl i stället för att tänka det värsta om den.

Examensarbete

Borde lagt ut detta för länge sedan men här kommer mitt examensarbete i historisk teologi: Yttre kyla och inre glöd – Pietismen bland Karl XII:s Karoliner i Sibirien 1709-1722.

Yttre kyla och inre glöd

Sammandrag

I denna uppsats studeras den pietistiska väckelsen bland krigsfångar från Karl XII:s armé i Sibirien under åren 1709-1722. Undersökningen har gjorts i form av ett historiskt studium av både tidigare publicerat och i Sverige opublicerat material. Studien har visat att orsakerna till väckelsens framväxt framförallt var den karolinska fromheten som fångarna bar med sig in i fångenskapen kombinerat med påverkan från den sociala situation som fångarna befann sig i, framförallt under fälttåget före fångenskapen. Studien har dessutom visat att väckelsens spiritualitet kan karakteriseras som hallepietism genom dess betonande av omvändelsen, kampen mot synden och bedrivande av konventikelverksamhet kombinerat med socialt engagemang för utbildning genom drivandet av en skola som i praktiken kom att fungera som ett barnhem. Den pietistiska spiritualiteten bar på stora likheter med den samtida lutherska ortodoxins spiritualitet.Gemensamt för de båda var bibelläsningen, synen på gudomlig vedergällning och tron på nåden allena. Skillnaderna bestod främst i synen på läran och dess funktion samt synen på det individuella kontra det kollektiva i tron. Den sibiriska pietismen saknade vissa av de separatistiska drag som senare kommit att bli typiska för pietismen. Detta gjorde att svenska lutherska ledare under fångenskapen lät pietisterna utöva sin tro så länge denna inte konkurrerade med eller gick emot den lutherska tron.

Nyckelord: väckelse, pietism, spiritualitet, 1700-tal, fångenskap, Sibirien, luthersk ortodoxi.

English title: Freezing outside and fire inside – Pietism among the army of Charles XII in Siberia 1709-1722.

Det här med helande och sånt.

För ett tag sen skulle jag be för en kvinna och frågade därför om det var något speciellt hon ville att jag skulle be för. Hon bad mig då att be för hennes ledvärk som hon haft problem med en längre tid. Vi bad tillsammans och jag bad bland annat att Gud skulle ta bort hennes ledvärk. Jag hade inte någon speciell tro för att något skulle hända men bad givetvis för detta då hon ville att jag skulle be för det.

Några dagar senare var jag tillsammans med ett gäng ungdomar som sjöng och bad tillsammans. En kille ville att vi skulle be för hans rygg som han haft problem med i flera år. Gud hade rört vid många den kvällen och jag tänkte att nu kommer nog Gud göra något speciellt så direkt var jag med och la händerna på honom och bad vilket vi gjorde en ganska lång stund. Men ingenting hände.

En vecka efter att jag bett för kvinnan var jag och en till hemma hos henne och åt mat och mitt under måltiden berättar hon att hennes ledvärk varit borta sen den dagen jag bad för henne och att hon inte behövt ta några värktabletter. Detta är nu flera veckor sedan och värken har inte kommit tillbaka.

Jag tror att det är med helande och att be för sjuka som det är med kommentarer. Man brukar ju säga att en negativ kommentar väger upp nio positiva och jag tror ofta att det är lättare att komma ihåg nio gånger då man bett för någon och ingenting hänt än den gången då någonting faktiskt hände.

Bara för att man fått en dålig kommentar så slutar man inte hoppas på att få en positiv kommentar och undviker därför inte för all framtid att få kommentarer.

Vi får be Gud om vad som helst men det är upp till Gud vilket svar vi får. Ett helande är alltid en gåva och hopp från Gud samt ett uttryck för Guds kärlek till oss. Ett uteblivet helande är ALDRIG ett uttryck för motsatsen. Det är bara nåd.

Jag kan inte förklara varför vissa blir felade medan andra förblir sjuka men för de som blir helade så är det ju fantastiskt! Och värt alla gånger!

Borde vi inte se på det här med att be för sjuka på samma sätt som vi ser på komplimanger och kommentarer? Även om vi inte alltid får det svar vi vill så betyder inte det att vi ska sluta be för sjuka överhuvudtaget utan tvärtom så bör vi fortsätta.

PS En liten brasklapp: jag anser att man vid sjukdom bör gå till läkare, ta medicin etc. Om man sedan ber för någon bör den personen inte sluta eventuell behandling förrän ett helande är bekräftat. DS

Ett annat perspektiv

Stefan Swärd skrev igår detta på sin blogg:
http://www.stefansward.se/2011/08/16/ar-artisterna-stenarna-som-ropar/

Jag tycker att Stefan har en poäng i det han skriver men personligen ser jag på det från ett annat perspektiv. Stefans sammanfattar sin poäng i:
”Bör inte vi etablera kristna tycka då att det både är okey att be för sjuka på ett tåg och visa abortbilder. Eller är de profana och halvprofana artisterna mer frimodiga att lyfta fram frejdiga kristna än vad vi etablerade kristna är?”

Det kanske vi borde om efterföljelse i första hand handlar om tyckande men personligen anser jag det bra mycket mer intressant att det var en kristen kille som BAD på tåget än att Pernilla Wahlgren tyckte det var okej. Om vi bara gör sådant som vi tycker är okej kommer vi att missa mycket av det vi är kallade att göra. Att följa Jesus är snarare ofta att vara obekväm.

Angående det andra exemplet med bildvisning av aborterade foster tänker jag inte uttala mig i huruvida jag tycker det är rätt eller fel eller var jag står i abortfrågan men samma princip gäller även där. Om vi är kallade att driva den här frågan så är inte det relevanta huruvida vi tycker det är rätt eller fel att visa bilder utan att någon i så fall gör det. Oavsett vad man anser om detta så ser jag upp till människor som Nasrin och de andra på MRO som gör detta trots allt de får utstå. Det här exemplet som Nasrin skrev om på sin blogg igår är bland det sjukaste jag läst:

http://nasrin.myshowroom.se/pavel-maira/

Pernilla Wahlgren, efterföljelse och Kristi kropp

I söndags skrev Pernilla Walhgren följande på sin blogg:
http://pernillawahlgren.se/pernillas-blogg/under-kan-tydligen-ske.html

Värt att notera är att Pernillas blogginlägg brukar kommenteras av mellan 30 och 130 stycken och delas på facebook av ett 20-tal. Detta inlägg har gillats över 4500 gånger via facebook och kommenterats 289 gånger. Det finns verkligen hur mycket som helst att säga, tycka och fundera över kring det här men några spontana tankar:

Tänk om vi inom frikyrkan spenderat lite mindre tid de senaste åren på att fundera över strategier, nedåtgående trender och hur vi bäst kan få människor till våra kyrkobyggnader och istället gått ut och tjänat och mött de människor som finns runt omkring oss i vår vardag så som den Kristi kropp vi ska utgöra.

Tänk om vi spenderat lite mindre tid på att manifestera Jesus med ord i Kungsträdgården och lite mer tid på att manifestera Jesus med handlingar i vår vardag.

Tänk om vi spenderat lite mindre tid på att synas och mer på att tjäna.

I grunden antar jag att det handlar om vår syn på vad det innebär att följa Jesus, att tillsammans utgöra Kristi kropp och att älska sin nästa som sig själv. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat och jag kommer utveckla mina tankar om detta mer framöver.

Så vad hade hänt? Jag vet inte men kanske…
Kanske hade vi synts mer och till och med fått fler människor till kyrkan. Framförallt hade nog fler människor fått möta Gud.

Personligen tror (hoppas) jag att det i framtiden är mer sådant här som kommer att höras om kristna istället för mycket av det mindre positiva som hörs idag.

Jag hoppas i alla fall det, för världen är i grymt stort behov av Guds kärlek och det är vårt uppdrag att ge den det…!