Etikettarkiv: församling

Filadelfia del 2 – Min relation till Filadelfia

Detta är andra delen i min serie om min syn på vad som hänt i Filadelfia de senaste 6 åren. Mitt första inlägg berörde framförallt Dagens artikel om Täbyförsamling som lämnar Filadelfia och kan läsas här. Del 3 kan läsas här.

Min egen historia börjar när jag blev medlem i Grindtorpskyrkan i Täby hösten 1999. I praktiken blev jag därmed också medlem i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm eftersom Grindtorpskyrkan, likt alla andra så kallade utposter/enheter till Filadelfia egentligen var en del av samma juridiska person. Som 13-åring kunde jag inte brytt mig mindre om detta då det var i Täby jag var med. Inte mina föräldrar heller för den delen De började gå till Grindtorpskyrkan 1998 efter att ha bott i Täby i 10 år. Tidigare hade familjen varit aktiv i Elimkyrkan i Stockholm och den enda anledningen till att börja gå i Täby var den geografiska närheten. Om mina föräldrar hade velat vara med i en församling i stan hade de varit kvar i Elimkyrkan. Själv hade jag på den här tiden ingen relation alls till församlingen i Rörstrand eller dess pastorer.

Under tonåren kom jag i kontakt med ”Filla” i Rörstrand, vi åkte på gemensamma läger ibland och besökte större samlingar inne i stan. Jag och flera av mina vänner i Grindtorpskyrkan upplevde att det fanns lite av ett lillebrorskomplex gentemot Filla. Personligen upplevde jag att det inte alltid var särskilt lätt att få kontakt med ungdomarna i Filadelfia. De utgjorde en egen intern grupp. Alla uppfattade det dock inte så. Det fanns t.ex. ungdomar i Grindtorpskyrkan som bara var aktiva i Filadelfia Rörstrands ungdomsarbete och inte alls i Täby samtidigt som andra var aktiva i både ock. Detta mönster fanns också bland de andra enheterna och är inte på något sätt konstigt. Snarare är det precis samma fenomen som finns inom hela frikyrkligheten. Unga människor rör sig i första hand i sammanhang där de trivs och hittar vänner. Interna grupper bildas och andra får svårt att komma in i dem. Att ungdomar från små enheter inom Filadelfia åkte följde med på Filadelfia Rörstrands läger (på denna tid var det oftast nämligen Filadelfia Rörstrands läger var bara naturligt. Precis som mindre församlingar gör överallt, istället för att anordna läger för fyra ungdomar åkte man med en annan kyrka.

När jag gick på högstadiet arrangerades det gemensamma skidläger till Kittelfjäll mellan Filadelfia Rörstrand och några av enheterna (detta var nästan 10 år innan projektet Veckanio startades). Jag åkte själv på flera av dessa läger och har med mig positiva upplevelser därifrån. Det var ett försök till aktivt samarbete mellan enheterna inom Filadelfia Stockholm med ett positivt resultat även om det inte blev mycket mer än så.

2006 började Niklas Piensoho som föreståndare i Filadelfia. Att Niklas kallades var resultatet av en lång process som jag själv följde med stort intresse. Jag tyckte det var spännande att de(/vi?) vågade kalla en pastor som inte var från Pingst. En del inom Filadelfia var dock lite oroliga just på grund av detta. Läsåret 2006-2007 gick jag själv på CredoAkademin i Stockholm. I min klass fanns också medlemmar från Filadelfia, både från Rörstrand och från andra enheter. Även där rådde från början vissa delade meningar och det var väldigt intressant att följa Niklas första år från olika perspektiv. Efter året på CredoAkademin började jag arbeta i Grindtorpskyrkan som ungdomsledare där jag blev kvar i två år. Under dessa år fick jag på nära håll följa utvecklingen i hela Filadelfia Stockholm och arbeta tillsammans med fantastiska människor. Jag vill verkligen understryka detta då jag är väldigt tacksam för den tiden. Mer om detta i mitt nästa inlägg.

Niklas konstaterade rätt snart att organisationen med enheter fungerade dåligt. Ledningen för storförsamlingen bestämde därför att något måste förändras annars var det lika bra att lägga ner samarbetet och låta alla satsa var för sig. Denna förändring har i ganska stor utsträckning gått ut på att knyta enheterna närmare till varandra och till Rörstrand. Samordnande av gudstjänster för att öka produktionen och kvalitén på gudstjänsterna samt underlätta för mindre enheter. Det skapades regioner för att effektivisera organisationen och vissa mindre enheter slogs ihop med större. Typisk effektivisering som sker inom de flesta större företag nu för tiden.

När jag slutade arbeta som ungdomsledare i Täby flyttade jag in till Stockholm och började studera på THS. Jag började gå till Filadelfia Rörstrand men upplevde det fortfarande svårt att bli en del av församlingen trots att jag vid det här laget kände många i församlingen, både anställda och medlemmar. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om denna upplevelse samtidigt som jag också vet många exempel på människor som kommit in väldigt snabbt. Vi är alla olika och det är en del av tanken med församlingen. Som många andra före detta ungdomsledare var jag denna höst inte särskilt intresserad av att engagera mig överdrivet. Jag ville ha en paus från ansvar och istället landa i mina studier och min nya livssituation. Dock tänkte jag att en hemgrupp skulle kunna vara en bra grej att vara med i. En söndag efter gudstjänsten gick jag därför fram till mingelbordet och anmälde mitt intresse. Givetvis ville de veta lite mer om vem jag var och vad jag gjorde. Efter att jag berättat att jag läste teologi så fick jag direkt frågan om jag ville bli ledare för en grupp då de var i stort behov av nya ledare. Jag tackade vänligt men bestämt nej, förklarade hur jag kände och sa att det kanske kunde vara aktuellt till våren eller nästa höst. Nästa vecka blev jag uppringd och fick frågan om jag kunde tänka mig att leda en grupp tillsammans med en annan person. Alltså inte vara ansvarig. Jag deltog i en hemgruppssamling men drog mig sedan tillbaka.

På våren var jag med på Filadelfias administrationsmöte. Detta är i teorin det högst beslutande organet i församlingen. Årsmötet för hela storförsamlingen då alla medlemmar runt om i Stockholm får komma och rösta. I praktiken är det vad det låter som, ett administrativt möte där saker och ting ska klubbas igenom, helst utan krångel. Vid just detta möte (april 2011) skulle ett förslag om ändring av stadgar upp. Detta mötte dock motstånd. Framförallt för att ledningen ville göra det möjligt för icke medlemmar i församlingen att kunna bli medlemmar i styrelsen. T.ex. styrelseproffs, konsulter etc. Det var många som tyckte detta var en dålig idé och protesterade mot förslaget. En annan del av förslaget var att det skulle bli lättare att ändra stadgar. Det skulle enligt förslaget räcka med två veckor mellan mötena om jag inte minns fel. Dessutom ville ledningen att detta administrationsmöte (årsmöte) skulle göra ett undantag och godkänna de nya stadgarna direkt utan att behöva ha ett bekräftande möte minst en månad senare vilket krävdes enligt dåvarande stadgar. Fråga mig inte ens hur detta skulle vara möjligt rent demokratiskt för det går inte. Någon lyckades uppmärksamma ledningen på detta och drog tillbaka det ”förslaget”. När det till slut skulle röstas om det nya stadgeförslaget så hade det naturliga (läs demokratiska) varit att ställa upp de olika förslagen gentemot varandra och sedan rösta om dem. T.ex.:

  • Nytt stadgeförslag A – stadgar enligt bifogat förslag
  • Nytt stadgeförslag B – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1
  • Nytt stadgeförslag C – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 2
  • Nytt stadgeförslag D – stadgar enligt bifogat förslag med undantag invändning 1 och 2

Och så vidare. Detta för att tydliggöra för alla närvarande exakt vad det var man röstade om och vilka alternativ som fanns. Istället gjorde man inte detta utan efter att folk fått komma med sina invändningar så försökte de rösta igenom de nya förslaget oförändrat. (All information under denna del av mötet skedde också 100% muntligt.) När det ursprungliga förslaget inte fick tillräckligt många röster för att gå igenom så improviserades det en ny omröstning med samma stadgeförslag minus en punkt. Hur övriga invändningar skulle hanteras nämndes inte. Jag uppmärksammade därför mötets ordförande om detta var väldigt förvirrande och att de inte borde göra så här. Jag gick fysiskt tvärs över lokalen fram till ordföranden och sa detta. Svaret jag fick var ”Nej men jag tror det räcker med den här ändringen”. Intressant nog fick han rätt och förslaget gick igenom med knapp majoritet. Dock visade det sig när jag pratade med folk efteråt att väldigt många inte förstått att vi röstat om det slutgiltiga förslaget utan trott att vi bara tog ställning till den första invändningen.

Till historien hör att detta stadgeförslag aldrig kom upp till omröstning igen. Varför vet jag inte men det blev inget extra administrationsmöte en månad senare som planerat och under 2010 skrotades förslaget till förmån för ett helt nytt stadgeförslag. Dock berättar jag inte detta för att diskutera stadgeförslag utan för att lyfta fram ämnen som församling, ledarskap och demokrati. För att ge exempel på de krockar som kan uppstå när församlingstänk krockar med företagstänk. Det sägs ibland lite skämtsamt att pingstvänner inte röstar i församlingsmöten utan med plånboken. Någon form av sanning ligger det i detta. Inte nödvändigtvis att pingstvänner automatisk slutar ge pengar till församlingen när de inte gillar något utan snarare att ovanstående scenario förmodligen aldrig hade förekommit i en kyrka ansluten till t.ex. EFK eller EK.

Jag lämnade Filadelfia under 2010. Den primära anledningen var att jag ansökte om att bli och blev antagen som pastorskandidat i Missionskyrkan och det blev då naturligt för mig gå med i en Missionskyrka. Dock hade jag med stor sannolikhet ändå inte fortsatt som aktiv i Filadelfiakyrkan på grund av det jag berättat i detta inlägg. Framförallt ledningens bristande kunskap om och respekt för demokrati som en viktig del av församlingstanken.

När jag jobbade i Filadelfia hade vi en utbildning med Runar Eldebo, känd pastor och företagskonsult som själv låtit sig inspireras mycket av amerikanskt företagstänk och ledarskap. Jag tycker om Runar och ser upp till honom i många avseenden. En sak han sa på den utbildningen var:

Skillnanden mellan ett företag och en församling är att företaget är en organisation och församlingen en organism. En församling får aldrig behandlas som en organisation.

Ibland tror jag att Filadelfia börjat behandlas mer som en organisation än som en organism.

En ny syndakatalog?

Igår skrev jag följande på twitter och facebook:

Lanserar härmed den nya #syndakatalogen:
– köra bil
– äta kött
– köpa nya kläder
– äta oekologisk eller orättvis mat
– ha flashiga & konsumerande gudstjänster

Reaktionerna var blandade och jag tänkte därför försöka förklara i det här inlägget hur jag tänker och varför jag gjorde det. Dock vill jag redan nu erkänna att just lansering var ett onödigt provocerande ord. Det samtalet jag egentligen ville ha igång rör snarare frågan om helgelse och efterföljelse och inte huruvida det faktiskt finns en ny syndakatalog. Detta inlägg speglar av förklarliga skäl framförallt min syn på både ämnet och diskussionen på twitter så läs gärna kommentarer och vad andra skriver om detta också för att få en mer rättvis bild.

Själva listan är inte hämtad från ett specifikt sammanhang som gått ut med att ”detta är den syndakatalog vi använder oss av”. Givetvis finns det inget sådant sammanhang.

Vad är en syndakatalog?

Jag är inte ute efter att försvara syndakatalogen eller det sätt som man använde den på förr men själva fenomenet att man sätter upp etiska ideal och mål för oss som kristna är egentligen inget konstigt. Micael Grenholm har skrivit ett intressant inlägg om detta. Sedan kan man givetvis diskutera hur man gör det, vilka som får vara med och bestämma vilka ideal man ska försöka leva efter osv men själva principen att ha det är inte konstigt. Det som blir konstigt är dock hur man sedan använder detta och det var det som gick så fel med syndakatalogen. Att man uteslöt folk och frös ut människor etc. Även om tanken med detta var att personen i slutändan skulle bli räddad och man hänvisade till Bibeln (1 kor 5:1-5) så var det inte bra.

Vår tids kristna dygder

De ganska lösryckta och vitt skilda sakerna som jag slängde in på listan är saker som jag menar allt mer håller på att bli allmänna kristna dygder. Detta är bra då det är sådant som många av oss bortsett från och behöver reflektera över och fråga oss själva hur vi egentligen lever och vilka konsekvenser det får för våra och andras liv. Samtidigt finns det per definition alltid en spänning i radikalitet och radikal efterföljelse och gränsen är alltid hårfin mellan att gå före och inspirera andra och att provocera och skrämma bort. @ulftomas uttryckte oro över att pratet om en ny lista inte leder till något gott och snarare skrämmer bort och river upp gamla sår från hur syndakatalogen påverkat människor. Detta är en viktig och bra poäng! Jag tror inte att det är någon som vill ha en syndakatalog på det sättet som det fanns förr och det är idag inte heller någon som blir utesluten för att man t.ex. kör bil.

Dock är det ett faktum att det finns folk som har svårt för de nya dygderna och inte vet hur de ska förhålla sig till dem. Jag tror att @ulftomas har rätt när han menar att detta beror på att man blir utmanad av efterföljelsen vilket är viktigt för den andliga utvecklingen. Dock är jag övertygad om att detta inte gäller alla. Eftersom flera bett om exempel så ska jag försöka ta ett exempel, med risk för att samtalet kommer spåra ur och bara handla om det…

När jag för över 10 år sedan som 16-åring åkte på Frizon för första gången var det lite av frikyrkoMecka. Nästan alla som var där var mainstream-kristna och såg likadana ut. Samtidigt var vi många som inte kände oss bekväma i detta. Många ser förmodligen Frizon på exakt samma sätt idag men jag vill ändå hävda att det var värre förr. Antalet kristna emo-tonåringar gick förmodligen att räkna på en hand. Sedan dess har Frizon utvecklats i en positiv riktning på många sätt. Festivalen har breddats på flera områden och betoningen flyttats. Idag vill jag hävda att det är det alternativa som är normen (precis som i samhället i övrigt). Det som jag dock också möter är ungdomar som inte längre känner sig hemma på Frizon. De kan inte alltid relatera till allt det som finns på Frizon och känner att sig utanför om de inte köper kläder på second-hand, drömmer om ett stort långt skägg och att bo i kollektiv. Givetvis handlar detta i många fall om att de blir utmanade och deras livsstil ifrågasätts men inte alltid. Och oavsett om de blir utmanade eller på riktigt upplever ett utanförskap så är det ett problem om de slutar komma dit. (I samtal med ungdomar  är detta också den  vanligaste anledningen jag mött till att man slutat åka på Frizon.) Det är just när detta sker med unga människor som jag tycker det blir fel. Unga människor som inte är särskilt mogna, varken andligt eller ”värdsligt”.

Om de slutar komma dit så har vi förlorat en möjlig kanal för påverkan. På samma sätt möter jag framförallt unga människor som inte känner sig hemma i en del sammanhang för man upplever att man inte är tillräckligt radikal och därmed inte välkommen. Detta menar jag är ett problem. Oavsett om man kallar det syndakatalog eller något annat så behöver vi tillsammans hitta en väg för en radikal efterföljelse som inspirerar och inte exkluderar. Givetvis är det inte någon som medvetet försöker vara exkluderande men om det upplevs så är det åtminstone värt att prata om. Jesus var ju otroligt radikal och extremt helig men lyckades ändå inspirera människor (givetvis fanns det dem som blev utmanade men inte exkluderade. De gånger Jesus röt ifrån handlar det i princip alltid om direkta konfrontationer.).

Slutsats

Jag vill inte skapa en ny syndakatalog. Jag är för vegetarianism, minskad konsumtion, minskad miljöpåverkan, fairtrade och ekologiska produkter etc. Dock är det att föredra om motivationen inte är grupptryck utan en ärlig längtan efter att se Guds rike bryta fram bland våra medmänniskor. Jag är också för att man i alla sammanhang ska vara välkommen oavsett hur långt man kommit på sin andliga resa och jag menar att om en del människor upplever att det inte är så så är det värt att samtala om. Att min tweet delats 8ggr tyder åtminstone på att det finns andra som tycker ämnet är relevant att ta upp.

PS Not till alla oss som diskuterar på Twitter, tänk om vi alltid kunde utgå från att den vi diskuterar med vill väl i stället för att tänka det värsta om den.

Examensarbete

Borde lagt ut detta för länge sedan men här kommer mitt examensarbete i historisk teologi: Yttre kyla och inre glöd – Pietismen bland Karl XII:s Karoliner i Sibirien 1709-1722.

Yttre kyla och inre glöd

Sammandrag

I denna uppsats studeras den pietistiska väckelsen bland krigsfångar från Karl XII:s armé i Sibirien under åren 1709-1722. Undersökningen har gjorts i form av ett historiskt studium av både tidigare publicerat och i Sverige opublicerat material. Studien har visat att orsakerna till väckelsens framväxt framförallt var den karolinska fromheten som fångarna bar med sig in i fångenskapen kombinerat med påverkan från den sociala situation som fångarna befann sig i, framförallt under fälttåget före fångenskapen. Studien har dessutom visat att väckelsens spiritualitet kan karakteriseras som hallepietism genom dess betonande av omvändelsen, kampen mot synden och bedrivande av konventikelverksamhet kombinerat med socialt engagemang för utbildning genom drivandet av en skola som i praktiken kom att fungera som ett barnhem. Den pietistiska spiritualiteten bar på stora likheter med den samtida lutherska ortodoxins spiritualitet.Gemensamt för de båda var bibelläsningen, synen på gudomlig vedergällning och tron på nåden allena. Skillnaderna bestod främst i synen på läran och dess funktion samt synen på det individuella kontra det kollektiva i tron. Den sibiriska pietismen saknade vissa av de separatistiska drag som senare kommit att bli typiska för pietismen. Detta gjorde att svenska lutherska ledare under fångenskapen lät pietisterna utöva sin tro så länge denna inte konkurrerade med eller gick emot den lutherska tron.

Nyckelord: väckelse, pietism, spiritualitet, 1700-tal, fångenskap, Sibirien, luthersk ortodoxi.

English title: Freezing outside and fire inside – Pietism among the army of Charles XII in Siberia 1709-1722.

rob

Rob Bells uppsägning

Efter min isolerade vistelse i skogarna utanför Alingsås så nåddes jag igår kväll av nyheten att Rob Bell slutar som pastor i församlingen Mars Hill. Så här skriver församlingen på sin hemsida:

Feeling the call from God to pursue a growing number of strategic opportunities, our founding pastor Rob Bell, has decided to leave Mars Hill in order to devote his full energy to sharing the message of God’s love with a broader audience.

Att Rob Bell slutar kom ärligt talat inte som en jättestor överraskning, inte för att jag visste om det men jag har tänkt tanken innan. I vilket fall så tycker jag att detta är otroligt intressant av flera anledningar!

Ett inte alltför ovanligt fenomen är när en stark ledare grundar en församling eller tar över en församling som sedan börjar växa och sedan misslyckas med att lämna över till någon annan. Ett av de mest kända exemplen på detta är väl Willow Creek där Bill Hybels slutade för att sedan komma tillbaka. Svårigheten är att bygga församling kring Jesus och inte kring en person. Denna risk är givetvis överhängande även i fallet med Rob Bell då han på många sätt då han har en ännu tydligare personlighet än t.ex. Bill Hybels. Min uppfattning är dock att Bell och övriga i ledningen för Mars Hill vid flera tillfällen hävdat att församlingen inte är byggd kring Rob Bell. Därför ska det bli mycket spännande att se hur det går för dem i framtiden. Personligen tror jag att församlingen kommer att klara sig utmärkt och det ska bli spännande att följa. Faktum är att 12 års tid inte är jättelångt i sammanhanget församling vilket ökar församlingens möjligheter att leva vidare med samma tillväxt och anda som man gör idag.

En annan mycket intressant sida av det hela är omvärldens reaktioner. Jag har läst kommentarer som talar om ”faran med att åka runt och turnéra och inte arbeta som pastor i en församling” eller att Bell genom att göra turnéer bara skulle ”odla sitt eget ego”. Dagen skriver om detta här. Detta tycker jag är väldigt konstigt, det är ju knappast så att Bell kommer att isolera sig från alla andra kristna och odla en osund teologi. Egentligen kommer han ju göra precis det som väckelsepredikanterna gjorde i Sverige för snart 100 år sedan… Om än i nya former. Med samma resonemang skulle ju författare och teologer som inte är anställda i en församling ligga i risken för teologiska villoläror. Detta bör i så fall också gälla Carl-Henric Jaktlund, Stefan Gustavsson, Anders Blåberg och andra.

Kort och gott tycker jag detta är fantastiskt spännande! Tänk att en av världens bästa kommunikatörer känner sig kallad att ägna all sin tid åt att sprida budskapet om Guds kärlek till en så bred publik som möjligt! Och tänk vilken inspiration det kan få bli för alla oss andra som försöker göra det dagligen på lokal basis!

”Den enda kyrkan som lyser är en som brinner”

I mitt förr-förra inlägg snuddade jag lätt vid begreppet församling och vikten av att gå ut ur kyrkobyggnaden. Såg sedan denna video på @PeterRollins twitter och tyckte den hörde ihop lite med det inlägget så jag postar den här. Hoppas inte hans irländska accent är alltför svårförståelig!

Rob Bell interviews Peter Rollins at the Poets, Prophets and Preachers conference in Grand Rapids.
Full interview can be found exclusively in Peter’s new book ‘Insurrection’. Available: October 4th, 2011